tem som denna egenartade motsägelse uppstår. Trots att Kant försett den allmänna frihetslagen med ett kritiskt förbehåll hotar nämligen varje precisering av denna abstraktion att leda till en inskränkning av den individuella friheten. Den dogmatiska principen - det tillvägagångssätt som Stahl betecknade “Prinzip der Deduktion” - medför att också Kants till synes modesta krav på vetenskaplig form i den juridiska argumentationen står i motsatsställning till rättssubjektets fria dispositionsrätt.Varje försök att härleda ytterligare principer eller juridiska begrepp ur privaträttens förnuftsenliga utgångspunkt leder obönhörligen till inskränkningar i den faktiska friheten. Redan en enkel typisering av rättssubjektens dispositionsmöjligheter, såsom till exempel en avtalslära, ställer den kantianske juristen inför detta olösliga dilemma, ty den reglerar de möjliga utfallen av den principiella avtalsfriheten. Slutsatsen måste således bli, att inget metafysiskt system kan utvecklas ur den allmänna frihetslagen. Stahl konstaterade också, att Frihetslagen är, enligt Stahls uppfattning, enbart en regulativ princip. Dess funktion är uteslutande negativ. I stället för att utgöra ett konstituerande element för uppbyggnaden av ett system av privaträttsliga regler, bildar privatautonomins högsta princip på sin höjd en ram kring ett principiellt rättstomt rum.243 Frihetslagen förbjuder inskränkningar i den individuella friheten, men den kan inte, utan motsägelser, användas för att reglera rättssubjektens dispositioner. Effekterna av detta egenartade förhållande i rättsläran illustreras av utvecklingen i försträckningsläran under 1800-talet. r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 121 “... sich das Resultat schon bey den Grundbegriffen bestättigt [hat]: Kant, von der logischen Nothwendigkeit beginnend, vermag nur ein Nichtverboth, nicht eine Berechtigung zu deduzieren ...”242 242 A a, bd.1, s.186. 243 “/L/aßt uns machen!”, se Kant, Der Streit der Fakultäten, s.330.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=