bedömas ur denna synvinkel. Även om man inte kan vara säker på att parternas handlingar i det enskilda fallet dikterats av föremålens beskaffenhet, så förefaller detta i alla fall utgöra en mer plausibel hypotes än att ogynnsamma stjärnkonstellationer har utgjort rättssubjektens yttersta bevekelsegrunder. Denna insikt i tillvarons ambivalens var för övrigt inte heller främmande för naturrättslärarna och Kant. Samma iakttagelse ligger också bakom naturrättslärarnas uppdelning av rätten i två föremål, dels naturrätten, i vilken de för vetenskapsmannen förtrogna egenskaperna återfinns, dels de positiva rättsordningarna som ytterst förkroppsligar allt det förnuftsfrämmande i juridiken. I beskrivningen av dessa två föremål skymtar väsensmetafysikens grundläggande motsatsförhållande mellan essens och existens. En likartad dualism präglar också strukturen i Kants vetenskapliga argumentation. Härvidlag drogs skiljelinjen mellan väsensordningen och den fysiska världen inte längre inom objektsvärlden, utan den kantianska dualismen gäller främst förhållandet mellan subjekts- och objektssammanhangen. I bägge fallen identifierades yttervärldens motstridiga uttryck med två skilda världar eller föremål, för att det skulle vara möjligt att undvika en grundläggande självmotsägelse; ett och samma föremål kan inte innefatta absolut motsatta egenskaper. Antagandet att ett föremål också samtidigt och för samma person skulle kunna vara såväl utbytbar som dess absoluta motsats strider uppenbarligen mot logikens motsägelselag. Ingenting kan vara sig själv och sin absoluta motsats på samma gång. Följaktligen måste rättsvetenskapsmannen hänföra alla förnuftsfrämmande egenskaper till den positiva rätten och vid sidan av denna konstruera en alltigenom vetenskaplig rättsordning med motsatta egenskaper. Genom detta postulat undgår den vetenskapliga argumentationen att hamna i en olöslig motsägelse, men hamnar i stället, som Kant påpekade, i den omöjliga situationen, att kunskapsföremålen inte kan uppfattas som annat än antingen ovetbara eller förnuftsfrämmande. Juristens insikt i rättens ambivalenta karaktär, det vill säga insikten att rätten uppvisar såväl r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 137
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=