d e l 1 84 ling, som parternas faktiska inställning - ja, till och med parternas uttryckliga viljeförklaring - och den aktuella stjärnkonstellationen, utgör sådana, ur vetenskaplig synvinkel, främmande ändamål som måste rensas ut ur den juridiska kunskapen.Varje tidsoch rumsberoende omständighet som kan hota den vetenskapliga enheten i försträckningsläran skulle undanröjas genom en induktiv tankeprocess. Kvarstår gör endast det rena uttrycket: det faktum att parterna faktiskt mäter, väger och räknar föremålet för rättshandlingen. Detta handlingsmönster kan därefter konstrueras såsom ett yttre kännetecken på godsets specifika beskaffenhet, utan att faktiska omständigheter kan bjuda den vetenskapliga metoden något motstånd. Särskilt detta exempel - läran omres fungibiles - väcker misstanken att syftet med denna bearbetning i alla fall inte i första hand skulle vara att finna en kunskapsväg till objektsvärldens innersta enhet. Abstraktionens ändamål förfaller i stället vara att undanröja alla alternativa förklaringsgrunder och därmed frambringa ett material som lämpar sig för den vetenskapliga konstruktionen av tillvarons inre struktur. Avgörande för metodens användbarhet skulle således vara, att den juridiska erfarenhetskunskapen reduceras till en ren och metodologiskt indifferent kunskapsmassa. Det rena uttrycket - mätandet, vägandet och räknandet - låter sig därefter inordnas i en kausalitetskedja, i vilken dessa handlingsmönster uppfattas som osjälvständiga uttryck för föremålets väsensegenskaper. Fungibiliteten antas utgöra det tvingande motivet för parternas handlingssätt och juristen bortser medvetet från alla andra motiv. Bearbetningen av erfarenhetsskunskapen kan således inte sägas leda till ny kunskap om det axiom som utgör grunden för den vetenskapliga argumentationen; abstraktionen kan i bästa fall endast ge en fingervisning om hur tinget är beskaffat i sig. Utgångspunkten för detta resonemang, det axiom som induktionen skulle frambringa och vars aprioriska karaktär skulle bekräftas genom denna tankeprocess, antas redan från början utgöra den enda sanna kunskapsgrunden. I praktiken
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=