nämligen i de olika kunskapssubjektens val av synvinkel. Föremålet - till exempel rätten - är detsamma, men parternas betraktelsesätt skiljer sig åt. Därmed förlorade vetenskapsmännen sin särställning. Deras synsätt utgjorde bara en aspekt av ett flerdimensionellt föremål.Gränsen mellan det vardagliga och det vetenskapliga - mellan teori och praxis - måste uppfattas som flytande. Detta kan synas vara ett högt pris att betala för att rättsvetenskapsmannen ska kunna stilla sitt vetenskapliga samvete, men det finns samtidigt en uppenbar fördel med detta resonemang. Om vardagliga iakttagelser och skiftande syften måste ingå i den vetenskapliga analysen, så gäller detta även i motsatt riktning. Vetenskapen inte bara kan, utan ska också, påverka det objekt som den undersöker. För rättsvetenskapens vidkommande är det uppenbart att den schellingianska förnufts- och vetenskapskonceptionen utgör den egentliga “kopernikanska” vändningen i kunskapsteorins historia. Det var nämligen först i den schellingianska förnufts- och vetenskapskonceptionen som“zu dem Reellen derThat (des Subjekts) noch das Reelle ihres Produkts (des Objekts) hinzu[kam].”379 Kants kritik av det rena förnuftet och Fichtes subjektiva idealism380 löste visserligen kunskapssubjektet ur objektsvärldens tyranni. Befrielsen av förnuftet skedde dock till priset av kunskapens objektiva sida. En till synes olöslig motsättning uppstod mellan subjekt och objekt i kunskapsrelationen.Yttervärlden måste, i förhållande till ett fritt förnuft, te sig främmande. Schelling konstaterade att kunskapssubjekt och kunskapsobjekt är och måste förbli åtskilda så länge som de uppfattas som vilande former - saker. För att slutgiltigt undanröja denna motsättning måste filosofen i stället betrakta förnuftet och föremålen just som de förekommer i en kunskapsrelation, det vill säga som subjekt och objekt. d e l 1 182 rättsvetenskapens “kope rnikanska” vändning 379 A a, bd.1, s.251. 380 Se a a, bd.1, s.149ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=