Det gäller alltså att betrakta tillvarons subjektiva och objektiva element var för sig, för att man på detta sätt ska kunna se dem i ett enda sammanhang. En “ovetenskaplig”, det vill säga oenhetlig, analys utgör nämligen ett nödvändigt förstadium till den vetenskapliga syntesen. Enhet kan aldrig uppstå utan ett föregående särskiljande av enhetens olika element. Härvidlag förefaller förnuftet utgöra en kunskapsteoretisk fixpunkt, ty Kants antagande om förnuftets väsen ligger utom räckhåll också för den mest inbitne skeptikers kritik. Problemet förefaller i stället ha sitt upphov i bedömningen av objektsvärlden; den ter sig dunkel, främmande och oförnuftig för det iakttagande förnuftet. Detta är emellertid inte nödvändigtvis en korrekt bedömning. I själva verket gäller denna utsaga inte objektsvärlden i sig, utan endast förnuftets uppfattning om yttervärldens beskaffenhet. Om man i stället skulle ta sin utgångspunkt i en undersökning av objekten och deras inre sammanhang i och för sig, det vill säga utan koppling till förnuftet och dess verksamhet, vore det kanske möjligt att svaret skulle bli ett annat och för vetenskapen mindre nedslående. Det spörsmål som denna analys måste besvara är följaktligen, hur är objektsvärlden beskaffad innan det mänskliga förnuftet genom sin kunskapsförmåga “pulveriserar” den? Svaret på denna fråga är uppenbart: Ett emanciperat kunskapssubjekt har endast orsak att undanröja sådant som, åtminstone potentiellt, kan hota dess frihet. Förnuftets självständighet kan bara komma i konflikt med en annan, konkurrerande kunskapsenhet. Bakom det kantianska förnuftets hårdhänta behandling av erfarenhetskunskapen ligger behovet att undanröja varje spår av objektiv enhetlighet ur kunskapen.Härmed uppstår en egendomlig paradox: r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 159 för att till hälften se på hvad som i sjelfva försträcknings-handlingen försiggår, och till hälften på det rättsförhållande, som derur härflyter, samt företaga sig det omöjliga verket att i ett gripa dessa båda, bör man betrakta demhvart för sig och dymedelst sätta sig i stånd att se dem tillika med andra förhållanden, som äro med dem likartade, i ett gemensamt klart ljus.”339 339 A a, ibidem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=