tianska förnuftet är också just dess förintande självkritik och ödmjukhet inför vetenskaplighetens gränser. Utanför den egentliga vetenskapens gränser förlorade förnuftet nämligen varje möjlighet att föreskriva handlingar. Även denna bieffekt av kritiken betecknade emellertid Kant en emancipationsprocess. Om förnuftet befriades från tingens ordning, så frigjordes i sin tur de områden, inom vilka förnuftet saknar hemortsrätt, från de vetenskapliga fordringarna. Detta egenartade bristfenomen i Kritik der reinen Vernunft bildar således en grundläggande kunskapsteoretisk förutsättningen för relativeringen av de juridiska begreppen. Det kantianska inflytandet på denna utveckling inskränker sig emellertid sannolikt inte till detta. I sin skrift Die Metaphysik der Sitten gjorde Kant ett försök att i någon mån utvidga den vetenskapliga argumentationsgrundens räckvidd. Genom uppställandet av ett förnuftsenligt postulat för mänskligt handlande, den så kallade privatautonomin, skulle det vara möjligt att på vetenskaplig väg219 sluta sig till vissa naturrättsligt giltiga rättssatser: Det är uppenbart att Kant i och med sitt utkast till en metafysisk rättslära tog ett ytterligare steg i förhållande till den förnuftsposition som utgjorde slutresultatet av kritiken av det rena r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 111 “Ich musste also das Wissenaufheben, um zumGlauben Platz zu bekommen, und der Dogmatismus der Metaphysik d.i. das Vorurtheil, in ihr ohne Kritik der reinen Vernunft fortzukommen, ist die wahre Quelle alles der Moralität widerstreitenden Unglaubens, der jederzeit gar sehr dogmatisch ist.”218 218 Kant, Kritik der reinenVernuft, s.30, jfr. s.29:“...so behauptet die Lehre der Sittlichkeit ihren Platz, und die Naturlehre auch den ihrigen, welches aber nicht stattgefunden hätte, wenn nicht Kritik uns zuvor von unserer unvermeidlichen Unwissenheit in Ansehung der Dinge an sich selbst belehrt, und alles, was wir theoretisch erkennen können, auf blosse Erscheinungen eingeschränkt hätte”. 219 Det vill säga genom deduktion. 220 Kant, Immanuel, Metaphysik der Sitten, s.34f. “... der Inbegriff der Bedingungen unter denen die Willkür des einen mit derWillkür des anderen nach einem allgemeinen Gesetze der Freiheit zusammen vereinigt werden kann.”220
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=