Subjektet är, enligt Kant, herre på vetenskapens område i kraft av sina väsensegenskaper. Den egenskap hos det mänskliga förnuftet, Orsaken till detta dilemma, förnuftets främlingskap inför sitt eget handlande, fann redan Fichte i Kants definition av kunskapens grund. Genom att likställa det vetenskapliga förnuftet370med formella tankekategorier reducerades kunskapssubjektet till en vilande form, ett res cogitans som står i en olöslig konflikt med andra ting, så kallade res extensæ.371Ty, hävdade Stahl,“/d/as bloße Seyn, das nicht handelnde, kann gegen ein anderes nur entweder völlig einerley, wo jede Zwey ausgeschlossen ist, oder durchaus nur zwey, nur ein anderes seyn.”372 Att filosoferna på detta sätt lyckats förklara orsaken till den kantianska filosofins egenartade sterilitet besvarar emellertid inte den fråga som förr eller senare måste få ett svar:Vilket är botemedlet? Den yttersta orsaken till att förnuftet och yttervärlden befinner sig på varsin sida av en avgrund är att Kant betraktat “die Vernunft als ruhende Form, mithin selbst als ein Ding betrachtet”, ty “/e/in Ding und das andere, das ihm gegenüber gesetzt ist, werden immer auseinander bleiben”. Den enda chansen att överbrygga denna kunskapsteoretiska dualism är således att kunskapssubjektet inte betraktas som ett substantiv, utan snarare som d e l 1 178 “wodurch er ist, was er ist, und wodurch er allein die synthetische Macht, anderes aus ihm zu erzeugen, haben kann, nämlich das Reelle, dieThatkraft, gerade den Charakter läugnet Kant an ihm, und erklärt ihn für Täuschung.Was er dafür als dasWahre an ihm stehen läßt, den entleerten Gedanken des a priori, das hat die synthetische Macht nicht. Er benützt also den reellen (von ihm geläugneten) Trieb, um seine Kraft dem Denken, welches sie seiner Natur nach nicht haben kann, zuzuschreiben.”369 369 Stahl, a a, bd.i, s.133. 370 Ett vetenskapligt förnuft som står i ett motsatsförhållande till de praktiska, det vill säga icke-vetenskapliga, förnuftsståndpunkterna. 371 Den klassiska konflikten i den väsensmetafysiska tradition mellan det uppfattande subjektet och kunskapsföremålen, se Kaulbach, Philosophie der Beschreibung, s.152. 372 Stahl, a a, bd.1, s.250. Citatet fortsätter som följer:“Bey Spinoza ist daher die Identität des Begriffs und der Sache nur behauptet, bey Kant ist sie aufgegeben, nur bey Fichte und Schelling ist sie einzusehen, so wie sie bey Hegel wieder zu Unsinn wird”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=