förnuftet. I Kritik der reinen Vernunft uppstår frihet endast i avsaknad av vetenskaplig ledning. Det kunskapsteoretiska erkännandet av det mänskliga handlandets mångfald utgör sålunda snarast ett uttryck för det kantianska kunskapssubjektets defensiva hållning221, ty dess uppgift var i första hand att säkerställa metafysikens existens genom en ordnad reträtt.222 Denna inställning till vetenskaplighetens möjligheter hade emellertid i Metaphysik der Sittenersatts av en betydligt mer aggressiv ståndpunkt. Frihetsprincipen, så som den kommer till uttryck i Kants definition av privatautonomin, ger inte intryck av att utgöra ett kunskapsteoretiskt bristfenomen.Tvärtom framstår detta postulat som naturrättslärans högsta ordningsprincip. Med utgångspunkt i en allmän frihetslag skulle juristen, enligt Kants mening, vara i stånd att ge den rättsliga argumentationen en vetenskaplig form.Varje naturrättsligt begrepp skulle nämligen med logisk säkerhet följa ur det förnuftsenliga postulatet om den mänskliga viljans frihet. Det kan förefalla självklart att utkastet till en metafysisk rättslära i Die Metaphysik der Sitten måste anses utgöra en avvikelse från den i Kritik der reinenVernunft anvisade vetenskapliga vägen. Frihet - ett begrepp som i filosofin i allmänhet har identifierats med kunskapsteoretisk tillfällighet - utgjorde ju plötsligt den yttersta förutsättningen för juridikens möjligheter att uppnå förnuftsenlig form. Ett närmare studium av citatet ovan ger emellertid vid handen att detta inte behöver vara fallet. I denna passus behandlas inte i första hand den frihet som måste anses vara filosofiskt oberäknelig, det vill säga det faktiska utövandet av den mänskliga viljefriheten. Helt följdenligt d e l 1 112 221 Det resignerade tonfallet i Kants kritik av det rena förnuftet kommer till särskilt tydligt uttryck i förordet till andra upplagan av Kritik der reinen Vernunft, se till exempel s.26: “uns nämlich mit der speculativenVernunft niemals über die Erfahrungsgrenze hinaus zu wagen” och s.33ff. 222 Kant upprättade en lista över de krafter i filosofin som, enligt hans uppfattning, utgjorde hot mot vetenskapliga strävanden:“Materialismus, Fatalismus,Atheismus, dem freigeisterischen Unglauben, der Schwärmerei und demAberglauben, die allgemein schädlich werden können, zuletzt auch dem Idealismus und Skepticismus”, a a, s.33. Den kritiska metoden utgjorde metafysikens enda försvar mot dessa destruktiva krafter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=