I likhet med alla andra kunskapsobjekt förefaller rätten bjuda vetenskapsmännen motstånd. Problemet skulle, enligt detta synsätt, inte ligga i filosofernas eventuella oförmåga att framställa vetenskapligt godtagbara utsagor om objektsvärldens beskaffenhet. Felet ligger redan i föremålet för kunskapen.Rättsordningen uppvisar en rad egenskaper som filosofen vant sig vid att betrakta som ovetenskapliga. Om kunskapens enhetlighet antas utgöra vetenskapens adelsmärke, så uppvisar rätten i stället oändliga variationer i tid och rum. Den vetenskapliga utsagans entydighet synes stå i direkt motsats till juridikens ogripbara föränderlighet. Julius von Kirchmanns bankruttförklaring av rättsvetenskapen grundar sig uppenbarligen i ett sådant övervägande; rätten kan helt enkelt inte vara föremål för vetenskaplig kunskap. Rättens oberäknelighet står nämligen, enligt Kirchmann, i strid med vetenskaplighetens krav på enhet. Samma insikt - att rätten präglas av förändring och därför inte kan fixeras i axiomatiska utsagor - drev naturrättslärarna att i avsmak vända sig från den positiva rättens empiriska mångfald till den konstruerade enheten i rättens natur. I och med introduktionen av den kritiska metoden stängdes dock denna utväg. Juristen måste därefter nöja sig med juridisk erfarenhetskunskap. Rättsvetenskapsmannen liknar i sin jakt på den positiva rätten “demWanderer in derWüste”;“/d/ie blühenden Gärten, die wogenden Seen hat er vor sich, er wandert den ganzenTag, und am Abend sind sie ihm noch so fern wie am Morgen.”282 Varje försök att påtvinga detta kunskapsobjekt en yttre vetenskaplig form - till exempel genom deduktionsprincipen och den allmänna frihetslagen - förefaller beröva rätten dess typiska egenskaper. Också en för rättsordningen så karakteristisk egenskap som dess normativitet ter sig ur denna synvinkel som förnuftsfrämmande, ty “/e/ben der Welt der That, welche, wo Vorhandenes erkannt werden soll, das Denken überschreitet, eben dieser bedarf ja Kant auch bey der Erkenntniß dessen, was r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 135 den ovetenskapl iga rätten 282 Kirchmann, a a, s.15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=