RB 63

i n l e d n i n g 20 gewonnen.”14 Ett annat kännetecken på en ovetenskaplig kunskapsart var bristen på samstämmighet mellan företrädarna; Kirchmann konstaterade lakoniskt,att i jurisprudensen“der Kontroversen” med tiden “nicht weniger, sondern mehr geworden [sind].”15 Kirchmanns uppfattning, att jurisprudensen uppvisade tecken på ovetenskaplighet, innebar otvivelaktigt ett angrepp på den förhärskande rättsvetenskapen. Så långt utgjorde den dock ingen förkastelsedom över den rättsvetenskapliga verksamheten i sig. De ständigt uppblossande skolstriderna och bristen på påtagliga framsteg kan visserligen tolkas som tecken på den akademiska juridikens ovetenskaplighet, men argumenten bekräftar inte antagandet om rättsvetenskapens värdelöshet i allmänhet. För att verifiera ett sådant omdöme, måste betraktaren uppställa ett oomtvistligt vetenskapsbegrepp och med denna definition som måttstock sätta sig till doms över jurisprudensen. I sitt föredrag medgav Kirchmann att detta är det enda sättet att styrka föredragets tes, men han tillade samtidigt att ett sådant företag är förenat med så stora svårigheter att det måste betraktas som oförsvarligt slöseri med tid och kraft.Trots denna brasklapp förefaller Kirchmanns kritik av jurisprudensen snarare gälla rättsvetenskapen i stort än enskilda skolbildningar. De missförhållanden som han ansåg sig ha funnit i den samtida rättsvetenskapen hade nämligen sina rötter i dess historiska utveckling, och därmed kunde “die Schuld davon nicht die Personen, nicht die Bearbeiter der Wissenschaft treffen.”16 Kirchmanns resonemang utmynnade, med Stahls ord, i åsikten, att “/d/ie Werthlosigkeit der Jurisprudenz als Wissenschaft ... schon in ihrer Natur selbst gegeben [sei].”17 Orsaken till rättsvetenskapens teoretiska värdelöshet stod således att finna i rättsvetenskapens egen natur - inte i yttre omständigheter. För att ytterligare precisera denna hypotes tillade Kirchmann, att “/g/e14 A a, s.12. 15 A a, ibidem. Kirchmanns påpekade att också samtida rättsvetenskapsmän medgivit att Cujacius, Donellus och Hottomanns författarskap utgjorde en därefter aldrig uppnådd höjdpunkt i jurisprudensens historia. 16 A a, s.13. 17 Stahl, a a, s.1.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=