ditionen. Det är nämligen uppenbart att det för försträckningen typiska vederlaget förutsätter äganderättens övergång. Om mottagaren efter en viss tid ska återlämna föremålet, förefaller det i stället mer naturligt att anta att endast en begränsad rätt till rättsobjekt överförts genom överlämnandet. Ska tredje mans övertygelse antas vila på goda grunder, borde juristen vara i stånd att utveckla lekmannens tankegång till en lära om försträckningen som, i motsats till konsensualprincipen, också förmår uppfylla sakrättens publicitetsprincip. Juristen måste således, enligt Nordling, fråga sig vad det är som gör tredje man så säker på sin sak. Det är, för det första, uppenbart att det inte kan vara de enskilda parternas inställning till det traderade föremålet som åsyftas; den fria partsviljan är inte tillräckligt stabil för att utgöra försträckningens rättsgrund. Dessutom är, ur tredje mans perspektiv, den individuella partsviljan helt oberäknelig. I förhållande till den enskilde partens faktiska inställning är visserligen parternas samstämmiga vilja en något mer stabil rättsgrund, men konsensualprincipen förefaller i stället strida mot kravet på publicitet. Tredje mans övertygelse kan således inte ha sin orsak i en eller annan subjektiv grund. Hans intresse kan inte i första hand avse de aktiva parterna eller deras handlingar, utan snarare föremålet för deras verksamhet. Den huvudsakliga skillnaden mellan till exempel rättshandlingarna lån och försträckning skulle, enligt detta synsätt, bero på det traderade föremålets beskaffenhet. Ett överlämnande av en liter mjölk bedöms följaktligen annorlunda än motsvarande handling, då den i stället avser en värdefull jakthund. Nordling konstaterade därför att det, “hvad särskildt beträffar försträckning, … gifves en objectiv, af de enskildes godtfinnande oberoende beskaffenhet hos vissa saker, som gör, att vid den åtgärd med afseende på dem, som försträckningstagandet innebär, den handlandes vilja måste anses på ett särskildt sätt bestämd, det vill säga bestämd på annat sätt, än hon skulle vara vid samma åtgärd med afseende på andra saker, och att fördenskull en fullgiltig yttre real grund för det egendomliga i försträckningen r ä t t s v e t e n s k a p e n s p r i n c i p 149
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=