LIZZIE CARLSSON TROLOVNING OCH ÄKTENSKAP i (len svenska kvinnans äldre historia
> Å
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK ÅTTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
I
\ ir’- (i - / é- - / SKRIFTER UTGIVNA A INSTITUTET FÖR RÄT TS HI S TORI S K FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
S K K I I’ T K H r r (i I X A A l \ S T1 r UT E F0R RÄTT S H 1 S T O RI S K F O R S K N I NCi (i RUNDAT AV (iUSTAV OCH CARIN OLIN SIJHIEX / • • HATTSHISTORISKT BIBLIOTEK ÅTTONDE BANDET l! i 5* A.-B. NORDISKA BOKIIANDKLN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
”Jag giver dig min dotter” I'rolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia I AV LIZZIE CÅRLSSOX A.-H. X()I{I)ISKA 1?()KIIAM)1:LN. STOCKHOLM I niSTHIlU I lON
I ri/ckl iiird (iiishui /ran Statens rad far sai}}hdlIsfarsknini/. LiM) ( ARI. BI.OMS ROK I RVC Kl-.Ul A.-R.
Till luinnrl (W min mnkr
#•
i'n kviiiud (jod hon likiKts nid ri) rot, (to idlkcu <dl<i dijifdcr ui)})rinuo. tion dl.skor sin van, han hcnnr iiji’n, däri nid dr knnna finna varandra. I'r Cl) kiirlcksvisii Iräii li(")rj:in iiv l.'iOO-lalcl.
vL'f^-C^. <T T^j^'^'^c~‘_ #’“ 'T' ~^;-r ;jr-r; * -^'T ■ -T.' I I • _ % LV L-: V'. ..
I’()1U)KI) I'cMclig^aiuit* arl)el(“ palx'u’jadt's IVm' hum' :iii ell (leetMiniimi si'daii men har a\ sUilda orsaki'r .sl;indi!j[l avhrulils. Del var ursprunglig(Mi numal soin (m p()i)nl:irveU“nskaplig Iranislallning. Del visa(U> sig einellcM iid r<‘dan lidigl. all deiina malsiillning var svar all np|)- riilllialla. nian all imudialU'l l)lev lidande. Del lanns alllliM' m\ek('l soin inasU' ulredas oel\ som svårligen kunde Iramliiggas i killlillgiinglig I'orm. Di'l liar \aril min slr:i\an all även med della nlgangsliigi* giira arheU'l sa liililäsl som miijligl, da i varje Tall sj;il\a iimiiel ;ir a\ den arl. all del hordi' kiiima \;ieka iniresse även nianlor laekiniimuMis krtds. \agon sammanlallande svimsksprakig rramslällning a\ lormerna lor iiklenskapels ingaendi' under äldri' lid i varl land liar iiile ulkommil. sedan .V. WiNKO'lii ar 1(S1)2 i hokrorm ulgav siiia loreliisningar under lilelii >Akieiiskaps ingående». Aveii jia andra lungonial iir lilleralureii kiia]}|ili:indig oeli lorde inskränka sig Till K.vhi. Li:iim.\n.\s ar 18M2 puldieerade »Verlolnmg iiiid lloeh/.eil naeh den iiordgiMuianiseluMi Keelilen des Iriilieren Millelallers». Soni lileln anger ludiandlar della verk oeksa iivriga nordgiM inanska länd(“r oeh endasi i'll lu'griinsal uirvmnu* ägnas Sverige. Den hiir Iramlagda skrilUm vill vara eii riills- oeli kiillurliislorisk skildring a\ ;iklenska|H“ls ingående enligi niedellidslagarna oeli aiidra iildre kiillor. \’ad soni asyllas är hellielsbilden oeli del liar diirlV'ir inie anstdls nöd\;indigl all alllid imderslryka. all skilda s(‘dt“r kumia lia runnils i skilda landsiindar. Som rramgar a\ ellan jia lilelhladid är arhelel inIe rullbordal. 1 eiMilrum Idr de biir riirdigsliillda |iaiiierna slar en ri'konslruklion a\ iiklenskapc'ls ingaiMide enligi ganila germanska rälIsii'gU'r r<'tre krislendomen oeb den kanoniska riillens inlriingande. 1 I'li r<'»ljaiide d<“l :ir del min avsiki all skildra dcm kalolska medellids-
12 kyrkniis ordniiii' ir)!- iikleiisknpi'i.s iiij'aeiidt* orli i .s;unl);nKl cliiriiuHi ylterlii^are l)elysa bryliiingen niellan germansk neh kanonisk riill. l)iirnl()ver hoi)j)as jag knnna ta iipi) till behandling kvinnans hnslnuhnne oeh hennes rättsliga ställning samt kvinnan och Inirnet. Det är mig inte miijligt att hiir nämna alla d('m. som under arens lopp i olika avseenden stätt mig l>i i mitt arbete. Prott'ssor (iKRli.ARi) H.\fström har, alltsedan han började sin liirargärning vid Lunds universitet, pä mänglaldigt siitt givit mig sitt steal oeh sin nppmnntran. Med universitetskansler .Vrihur 'I'iiomson. som sysslar med ämnen närbesläktade med de här behandlade, har jag hatt tormanen att diskntera ett llertal vetenskapliga problem. .Manuskript oeh korrektur ha |■(■)rntom av de häda niimnda Idrskarna granskats av professorerna .\kk Holmbäck oeh Stkn L.arl.s- .lag taekar dem samtliga för viirdefnlla räd oeh litteraturhiinvisningar. 1 mitt taek inneslnter jag oeksa professorerna K. (1. L.Ji N(;(iRKN. K.vrl Olivhc.rona. I'RiK Hoo rn. Dac; S trDmr'u k oeh Pi:R-Linvi.\ Wai.lhn. .Statens rad för samhällsforskning har genom Iryekningsanslag möjliggjort verkets ntgivning, som niuUnäättats genom att Institntet för rättshistorisk forskning lätit det inga i sin skriftserie Hättshistoriskt Bibliotek. Oversiittningen till tyska språket av sammanfattningen har ntfcirts av fil. lie. greve "hiLO von Sparr. hyvärr kan jag inte längre med mitt taek na den som mer iin nägon annan gjort sig förtjiiiit av det, min bortgångne make ])rolessor (iOT'i'FRii) L.arl.ssox. (lenoin att följa hans forskningar liirde jag mig historisk-vetenskaplig metod oeh jag har oeksa kunnat tillgodogöra mig hans vittfamnande liirdom oc h heliisenhet. l tan hans ständiga nppmnntran oeh aldrig svikande intresse hade detta arbete inte kommit till. Hans minne tilliignas denna hok. Lund i okto))er IDÖö. Lizzie Larlssoii
IX L1:1) XIX Cl. KÄLLORXA 1 sin vju'krn dikt '>1 klostiMcellen» skildrar \’iktor Hydh(Mi4 hur diMi gando iminkt'ii siller i sin cell oc‘h pa pergainenl ])riinlar antikens skriller, omedveten om vilka kulturskatter han räddar ät eftervärlden. l)(‘n dag skullt' enligt skalden komma, da genom dessa skrifter andarna skulle liisas ur dogmens hand. Men ännu h()ljas i nuirker '>h(‘rrars slott ocdi Irälars kojor», thm gamle munkens lampa skiiu'r. »oeh uliiver viirlden skrider medeltidens stjiirnenall». Dikten iir typisk fiir (“ii pä sina hall iinnu kvardrcijande historieniiplattning om medeltiden som en tid av mihker oeh stillastäende. käirst g(*nom reniissansen panyltftiddes arvet frän antiken, menade man. imirkret skingrades oeh ilet var äter en lust att leva. l själva verk(‘t Ixäeeknar naturligtvis medeltiden i likhet med andra skeden i miinsklighetens historia en ständigt forlhipande iitveekling oeh fr)r;indring. .Medeltiden ;ir ieke nagot statiskt hegrepp oeh om dim \ar miirkari' iin andra perioder i historien, har var tids människor anledning att hegrunila. 1 det fidjande skall ett tiirsiik gihas all skildra den svenska kvinnans iildre historia helriillande nagot liir den enskilde individen sa helydelselnlll som iiklenskapels ingående oeh diirmed sammanluingandi' Iragor. l-ramstiillningen kommer att ha sin tyngilpnnkt pa medeltida fitrhallanden, men hiir giiller i hiig grad vad som ovan sagts om att medeltiden ieke ;ir all uppfatta som nägol statiskt, som en i sig slnlen enhet oeh diirför inte heller som en genom hesliimda arlal avgriinsad period. 1 Invudkiillan fiir skildringen ;ir de svenska medeltidslagarna. framför allt landskaiislagarna frän fiOO- oeh 1 öt)t)-talen, men utveeklingslinjerna komma all liiljas säväl hakäl som Iramät i tiden. l)i* riiltsri'gler oeh seder, som iiuila oss i landskapslagarna.
14 hitra \ illiu'sla'MHi oin on inan^’hundraarig ulvockliiii^. I'ca- all l inna (ioras r(')ltor inasle vi s(’)ka n.s.s till utländska kiillnr. Irandc’)!' alll till äldrt' syd- och viislgcnnanska lagar. Denna jäintcnande rätishistoriska metod har sina vanskligheti-r och är liitt att kritisera. Vill man inte niija sig med en rent deskri])- ti\ t ramstiillning. torch* det dock vara dt'n (*nda t ramkomliga viigen. 1)(‘ stora namiu*n pa den jämlcirande riittshistoriens område iiro \V. l'h Wilda oc h .lacoh (irimm. Wildas ar KS42 pnhlicerade arhete >l)as Stratrc'cht dc‘r (lc‘rmanen'> tar nnmera delvis ansc's IcHaldrat oc*h svaghetc'ii i vissa av hans tc'orier och konstruktioner är npjeenhar. Icke desto mindre* heir det till de haiihrylande* inom riittshistorien och sammanstiillningen av skilela ge*rmanska rättskällecr har ett l)estäc*ndc* värele*. hhtersom Wilelas ve*rk endast hercir stratiriitten. har de*! lc)r i elel tedjande* hehanellaele* Iragor enelast varit av unelerorelnael hetyelelse. Helt annorlunela tcirhaller eiet sig me*el .lacoh Grimms i en första ui)plaga ar idgivna »Deutsche Rechtsalterlluimer», som genom sin enastående lärelom och sin väleliga materialsamling allljiimt behåller sin aktualitet; feir ele* riitts- och knlturhiste)riska forskningar. se)m fcirfaltaren till elenna skrift nneler arens lopp bedrivit och som ligga till grund féir elensamma. hai' detta Grimms verk varit av oskattbar belyelelse. Dc't tinns inom modern riittshistorisk vetenskaj) en riktning, som gar nt pa att bortfcaklara e*lle*r i varje* fall ne*elviirelera elet gemensamma ursprung till ele* germanska lagarna, som man fennt varit van att riikna me*el. 1 sliillet öve*rviirele*ras inflylanelet fran kristenelomen och romersk riitt oeh man masle till slut fraga sig. om det civerhiivud taget funnits nagon »germansk» riitt. Aven om denna riktning kan ha sitt beriittiganele* i elen man den viineler sig mot civerskattningen av ele*t »germanska», är elen utan tvivel tielsbetecnael e)ch skjuter civer malet. De*l finns i ele* germanska lagarna alltfcu’ mycket gemensamt, alltlcH’ mvcke*t feir dessa folk karakteristiskt tcir att man skali kunna fcirneka. att någon gang, årtusenden tillbaka, en gemc*nsam kiilla maste* ha funnits. Detta iir inte* egenelomligare iin att sprakmännen maste* arbeta med tee)rie*n om ett germanskt ursjeråk. Den sjiilvklara kenisekvensen iir ju den. alt det som biirare a\ detta s])rak maste* ha lunnits ett germanskt urfcolk.
IT) Pa äkkMiska])sr;ill(Mis oinradc :ir imiu'IUm Iid d('M jiimlVuaiKk' \t‘- tciiskaplii^a nudodcn (‘iidasi i riii!j[a man lilliimpad, ocli na^ra iill«Hninando priiniirlorskniiii'ar kiiniui naliirligivis i ell »hcrsiklsarlxde som didla inie ilrai^akoiiiina. 1 den man d(*l inie rcir sii,' oni allmiinl kiinda liuhallandiai, liar did endasi varil mojli^l alt iippiniiiksamma oih nied allniiin^UMinanska riillsre^di'r sammansliilla vissa maliiinda j^odlyekliifl oeh mera lilUTtlli^l valda swaiska riil Isri'f’U'i'. Ueln'ilTande lonniMna r(»r iiklimskapids ini,fa(*ndt' \ar del Svi'- ri^'es kristnande, som kom all medirira en j^uauimgripande r(">r:indriiii'. Denna gjorde sii^ tMiiellerlid I'iMsI laiii^saml oeh driijande ifiillaiuUv de Iran liediaulonuMi nediirvda sederna kvarlevdi* nndi'r arlnindraden oeh iiiiplnekrades torsi sa småningom, b'cirsl ^enom IT.'ki ars la^ lilev vii^'seln en riiltsliandling med lioiijerlii' \ iMkan. Da del ^'iiller all liima lieliii^s^ liM- äldri' rältsrej^Ier. liar man anledninj^ all siika i kiillorna ;inda in pa IhOO-lalel oeh man linner oeksa. alt rerormalionen i här heri'irda avseenden ingalunda lämnal dl' djnpa s|)ar i ntveeklingen. som man till iivenlyrs r(’)rvänlal. I.ängre iin till omkring 1 (iäO striieker sig i regel ieki' skildringen, kdl undanlag nigör doek del avsnill, som hehandlar siingledningen: da denna helyilelselnlla loreh'else tidigare i sa ringa grad nppmiirksammals i lilleraluren, har del ansells liunpligl all lolja dess historia iinda Irani till var egen lid. l"ör ill'll lorlallare. som sysslar meil iildre knltnrhisloria. inshilla sig talrika prohleni oeh iippgiiten påminner endels om elt pnz/.lespel. 1 i'll avseende linns del eniellerlid en heslämd skillnad: i liiggspelel har man pa lihhand alla hitar lillgiingliga oeh liir all la helhelshilden gäller del endasi all passa in dem pa rält jilals. Kiiltnrhislorikern, som Iran skilda hall niasle samla sitt malerial. rinner snarl, all del lallas hitar i spelet. \’issa av dem iiro kanske liM' alltid horla. andra kunna älerrinnas av lar man hoppas koiiimande rorskning. Sa niasle man pa sannolikhelens väg siika tylla nl Inekorna iiu'il alla de risker lilr telhediumiing. som diirnil'll lidja. ^'ad som här sagis om del hrislande kiillmaterialet giiller inIe niinsl om landskapslagarna oeh kanske i siirskill liiig grad om laniiljeriillen. I vilka lornier ell lagligl äklenskap skulle ingas \ar jn alhmini k;int oeh hi'liiiMle inIe i nagon slidre ntstriiekning
16 sällas pa ])r:\nt, ocli 1‘öreskril'lerna liiironi äro i de svenska liksom i andra inedeltidslaj'ar ofla knapphändiga oeh slnndom svärlolkade. Inle siillan finner man vikliga beslämmelser i förbigående nämnda i bell andra, ofla slraffrällsliga sammanhang. l’dl av de mesl krävande |)roblem, som möler forskaren, iir all siirskilja vad som är gammall oeh nyll i landska])sriitlen. Men om nppgiflen iir svar. iir den i gengiild inlressanl oeh fanlasieggande. Tva ling är det, som framför andra verkat nivellerande i fräga om gamla riitlsbrnk oeh seder, ieke endast pa äktenskapsrällens omrade. Det ena iir inflytandet frän kyrkan oeh kanonisk rätt. del andra iir den kungliga edsiireslagstiflningen. »Krisins iir friimst i vär lag. Diirniisl iir vär krislna tro'>. lyda de inledande orden till .Udre Väslgiilalagen. Orden äro belysande för tillkomsten av lagredaktionerna, bildning oeh boklig lärdom voro jn friimst representerade inom kyrkan oeh därför var det naturligt, alt dess män sknlle fa ett stort inflyfaiule vid lagarnas nedskrivning. Detta giiller omsamtliga landskapslagar, doek minst i fräga om Äldre ^’iistg(■)lalagen. De ställiga inledningsorden till trots iir det kanoniska inflytandet pä denna lag jiimfiirelsevis ringa pa iiklenskapsriitlens område. 1 fräga om edsiireslagstiftningen stär Äldre \’iistg(italagen helt fri. da den iir äldre iin dessa kungliga maktbnd frän senare hälften av 12()0-talet. Den har niimligen redigerats redan o. ar 11220, tidigare iin nägon annan svensk fastlandslag. Da det giiller all tidsbestiimma vissa föueleelser inom iiktenska]>sriitten. iir delta faktum - - som vi skola se i det iViljande —av utomordentligt stor betydelse och viirt all liigga pä minnet. Som en allmiin regel giiller annars, alt tidpunkten fiir de olika lagarnas redigering icke har nagon avgiirande betydelse, niir det iir fraga om att kronologiskt siirskilja de olika skikten inom landskapsriilten. Om del l.ex. finns ett lagrum i Äldre \hislgi)talagen och ett motsvarande men annorlunda utformat i en senare redigerad lag. iir det ingalunda siikerl. all det iir den viisigiilska lagens som är det äldsta. Det kan förhalla sig alldeles Iviirtom. Det iir i sädana fall som jiimfcirelsen med alhuiingermansk riitt kan ha sin stora betydelse. \"arje lagrum masle undersökas tVir sig ocb med sadana fiirenklade metoder som en indelning i äldre och yngre riitt
17 lilt'd ulf^'ani^spiinkl endast Iran liden Itir lai^arnas a\lallnini' i skritt kommer man inte låni,d. Aven om landskapslai^arna äro sinsemellan närbesläktade oeli lia myckel i^emensamt. har doek var och en av dem sin särart. Till slod tor läsaren är mahända en kort orienlerin!4 anfj[äende de olika lai^arna med särskild hänsyn la^'en till del här liehandlade iimnel motiverad.' Bland de sNtmska landskapslai'arna skiljer man pä i^äitariitt oeh sveariitt. 'Fill den ITirra gruppen htir ftirnlom den redan niimnda Aldre \’äslgt)lalagen den yngre redaktionen av samma lag. Yngre \’ästg(')talagen, nedskriven troligen pä r29()-lalet. I manga avseenden iir den identisk med den iildre men helytiligl nllorligare. 'Fill gtilalagarna htira vidare (jslgtilalagen oeh 'Fiohiiradslagen eller Smalandslagen. Östgiitalagen har i sin bevarade redaktion kommit till i slutet av 120()-lalet; talrika indicier tala emellertid It')!- att det funnits i varje fall cn numera ftirlorad iildre redaktion av lagen. Pa äktenskapsriittens område :ir (^slgötalagen den utItirligasle oeh därigenom den mest givandt' av landskai)slagarna men oeksa den, som uppvisar del starkaste l)eroendel av kanonisk rätt. .\v 'Fiohäradslagen, som torde vara redigerad i slutet av 1200talet och som giilkh' i I’innvedens, \ä’irends och Xjudimgs sammanlagt tio hiirad, iir endast kyrkohalken bevarad. Lagrum ur de ITusvunna halkarna aheropas emellertid stundom i de viirendska domh<")ckerna fran 1000-talet och det iir därför ieke otänkbart, all viiseniliga delar av lagen pa den viigen sknlle kunna rekonslrueras. Den sjiilvklara liuulsällningen hiirfiir iir. att dessa viktiga domhiicker utgivas av trycket —en angelägen u[)pgilt hir svensk kulturforskning. 'Fill svealagarna luira rp{)landslagen. Dalalagen, \'iislmannalagen. Stidermannalagen och 1 liilsingelagen. 1'pplandslagen anses som den fiirniimsta av landskapslagarna. l'tarl)etad av en kunglig kommission iir den jiimte SFxlermannalagen den enda av landskapslagarna, som har kunglig stadfäslelse, dateratl är 1200. Även om F'[)i)landslagen juridiskt och formellt blivit pa ett helt annat siill genomarbetad iin nagon av de andra landskapslagarna, sa har den dock utan tvivel just genom sitt lillkomsisiiti förlorat myckel av sin folkliga ursprunglighet. Av sjiilva sladfiislelsehrevel ('arlsstu/
KS Iranii^ar att ^ainla las4l)ud iitincuistrats och ersatts ined nya. Lagrnin. soin .saknas i Upplandslai'on men t'innas i andra svt'alai'ar, återj^e säkerlii»en i manga tall gammal rätt. 1 (iverensstämmelse med de resultat modern forskning kommit fram till. far det väl numera anses ådagalagt, att Dalalagen ;ir den till inmdiallet ålderdomligaste av svealagarna.- lai jämt(">relsi‘ mellan de olika lagrnmmen i Dalalagen och Upplandslagen har givit till resnllat. att den fiirra iir helt oberoende oeh till innehållet ålderdomligare iin Up])land.slagen oeh sannolikt kodifierad titligare.'* ^’ad iiktenskapsrätten hetriiffar torde dess hestiimmelser vara iildre iin i nagon annan svensk landskapslag. Äldre \’iistg(')talagen ieke undantagen. Den floek. som handlar om hrndfiirden (in exlenso återgiven nedan s. 104 f.!. iir ålderdomlig till såväl torin som innehall oeh har utan tvivel sina nitfer i hedniska seder. Dalalagen ansågs länge som en äldre redaktion av \'iistmannalagen, oeh sa har den oekså uppfattats av Sehlyter i hans stora lagedition. Denna teori iir numera Indt (ivergiven. Aåistmannalagen. nedskriven o. ar 1800. är starkt påverkad a\ I pplandslagen. leke desto mindre innehåller den ålderdomliga element, som saknas i den senare. Bestiimimdserna om brytande av trolovning återge sålunda, som i det fiiljande (s. 80 fl.l skall visas, rester av gammal germansk rätt. .Siidermannalagen erluill kunglig stadfiistelse ar 1,827 men torde ha nppteeknats redan pa 1280-talet. Hiilsingelagim har sannolikt nedskrivits senare iin Upplandslagen oeh är paverkad av denna. Men oeksa 1 liilsingelagen innehåller hestiimmelser. som säkerligen iiro nraldriga oeh saknas i (ivriga landskapslagar. Som exempel kunna niimnas fiireskrifterna iManhelgdshalken (ii om hnr det skulle hiitas fiir dråp inne i stugan, fiireskrifter. som utan t\ivel återge gammal hiilsingeriitt. äldre än samma lags edsiireshestiimnielser oeh stridande mot dessa. Utt indieinm bl.a. på detta lagrums hiiga ålder iir dess pa bdiKjar grundade ålderdomliga Ixilessvstem. Oeksa här kunna vi sannolikt spara nr.s])rnnget i iildre alhniingerman.sk rätt.^ Ilälsingelagen plägar kallas »den yngsta' av svealagarna. en generalisering som med hiinsyn till dess delvis ålderdomliga prägel måste heteeknas som missvisande.'"’ Bland de svenska landskapslagarna intar Gntalagen. giillande pa den gotliindska landsbygden oeh sannolikt redigerad o. ar
11) 1220. (“M siirsliillninif, da don saväl lill lonn soni iniu'hall skiljt'r si,!,' Iran övri,^a landskai)slai^ar. I l’ra!,'a om iiklonskapsrällon iniu*- Indlor don vissa hoslämmolsor. som iiro rdd(‘i'doinlii,'aro än i na^'on ;tv do (■)vri!,'a hii^'arna. vjiroin inor;i i dot l(’>ljando. PA !,'r:inson inollan svonsk ooh diinsk räll star don o. Ar 1210 ni)])tookn;ido SkAnolai^i-n. som hotocknando nog pliigar hiinliuas lill l)ad:t doss:i jinisdiktionsoinr;idon. ri;in tvivol h(')r dim iiAnnast lioinma i don d:inska rätton. Landskapslagarna lu")r;i till v;ira iildsta ooh l(')rn;iinlig;isto litloriira kultunninnosnuirkon. av oskidthar hotydolso into onihist IVtr svimsk ooh nordisk nt;in ooksa tin’ :dhn:ingormansk riitts- ooh knltnrhislori;i. 'Trots inllylando Iran slat ooh kyrka inAsto do soin holhol holr:d\lado lill sin alhniinn;» k;u;d\l;ir l)olookn;is som folklig;i prodnklor mod djiii)a riitlor i don gamki muntliga lagsag:in. 1 Svorigo liksom i andra gormansk;i ländor grnnd:i sig niimligon do äldsta npi)looknado lagarna p;i rällsroglor, som i muntlig lorm l()rtphinl;its IrAn sliiklo lill shikto. Lagkunniga miin tillkom dot ;dt pa tingot »siiga lagon». dvs. vid hohov t'lirodraga lagbudon. »Nu skola miin tara lill tings ooli hiir;» var l;tgs;iga, hiira don do soin iiro hiir ooh siig;i don i'lir dom, som silla homma». siigor 'Tiohiinidslagon. Pa s;i siill kommo htgbudon all lova pa I’olkots liippar langl innan do avlall:ds i skrill. T’lir all higons hnd liittiiro sknllo kimmi l)ov:iras i minnol voro jivl;dl;Klo i rytmisk form ooh liirsodda mod Iiokstavsrim. idlitlororando. .\v donna aldordomliga ])oi‘liska utformning finnas talrika rostor hovarado i lagarna; on dol ;iv ilimi komma all holnindlas i dot fiiljando. rimiirk;mdo for l:mdsk:ipsl;ig;nna iir don r;iska ooh livfulla framsiiillningon. som olta lalor varjo onskild s;ds hiirja mod ordol »1111». »Nil skola miin fara till lings», »nii vilja Ix'indor hygga kyrk;i». »nn iir kyrk;i salt pa sylhir» oto. 1 livoronsstiimmolso mod gammal gormansk riitlsiradilion har higbudot stundom Ibrmon av on dialog mollan p:irlorna. som i tiinkla rättsfall sjiilva upjitriida infiir tingot. lliir fjiirran Iran var ogon lids lorra jurisl[)rosa iir into I’liplandshigons hosliimmolso iAH 11: 2i om hur dol skiillo föidaras. om Iva hriidor Ivisla ;in,gaondo sill fiidornoiirvI Don ono vill lova do ofta mahiinda i rogol
20 i oskiKal bo. ti(*n aiuirt* xill ha sin arvsloll utskiltad. Därom heter det: Nu d(‘)r honde, oeh harn lever etter honom; arviiii’e kommer till tiiiifs oeh äskar ljud: ».lajf har iirvt min lader, oeh jag vilt veta min lott, skära oeh skil t a oeh rada (»ver mitt täderiu^arv. > Da svarar hans hroder: »^ä hade en fader, sparsam och god, som häde kunde fiuviirva och värda. Det är det hiista hu- oss. att vi häda förvärva oeh häda värda, ty odelat iir hrcklers ho hiist.» »Nej», säger den andre. »jag vill skära oeh skifta, veta min lott oeh råda över mitt fädernearv.» Dä fär han vitsord till riilt laga skifte. Nu d(")r honde. liwier harn jeptir. komhau' arlxvingi til |)inx ok liul) hej)es. jiek hawau' fa{)ur min irrft. ok wit ia*k lott min witie. skiaute ok skipta'. fie|nerni minn ra|)a'. |)a swarau’ hroj)a‘r hans. Wij at tum fajxur giömin. ok goj)!!*!!. j)am hal)i konni affUe ok giiumv. |)a't irr okart raj). at xvi ha|)ir afflum ok haj)ir giinnum. l)y at samam a'r l)röt)ra' ho ha*/1. Ne sigluer hin. ia'k will skia*ra*. ok skipta*. lot min wita*. ok faj)crni miiui ral)a'. giffs j)a hanum wi/orj). til riT'tta* lagha skipt. Den f()r efterviirlden okiinde rättslärde man, som pä det kiirva fornsvenska tungomålet en gajig utformat detta miniatyrej)os. har onekligen varit en diktare. Allteftersom det svenska riket konsoliderades hlev det allt mer ohällhart, att varje landskap hade en lag fiir sig. Under Magnus laäkssons regering ularhetades diirfcu' en fcir hela rikets landsbygd giillande lag, Magnus luäkssons landslag frän o. är 1350. Ungefär hundra är senare ersattes den med Krislofers landslag med kunglig stadfiistelse av är 1442.'*
21 1 iii^endeiii nv (lessit koin tMin'llorlul :ilt imu'lialla luis^ra kyrkoriillsli^a bcsliiniim'lsor ofh därlT)!' tilliiinpades laiii^t tram i I'ult'ii I'j)j)laiul.slai'i'ns kyrk()l)alk. Pa iiktt'nskapsnilU'iis oinracU' äro (lt‘ l):uia laiulslai^ania i väscMilliifa dt'lar icliMiliska. Oiiiuiviklii't var alt KrislolVrs laiulslaj,', allU‘1 U'rsom lidiMi gick. hlev l'(">ral(lra(i. Karl IX tillsatte diirlcu' en kunj^lig kommission med uppdrag all ntarhida en ny tor hela riket ^'ällande lai^. Kommissionens medlemmar kunde emellertid inte ena sij^ oeh residtalet av dess arhele hlev ieke en ny lai,' men Iva olika lai'hhslai': tl(‘l som kallats del knnglipi lai^liirslaget oeh del Hosenij[renska." Landslai^'en fanns endast i handskrifter med sinsemellan stundom avvikande text. l"(")r all la im enhellij', normaliserad text lät d:irfdr Karl IX är IhOH a\’ Irvekel nigiva Krislofers landslag. l-'ortlarande saknades kyrkoriiltsliga stadganden; lill yllernu'ra visso f(’)rhj(")d konungen i sjiiha sladfästelsehrevet till l(j()8 ars ulgäva av landslagen anviindandel av landskapslagarnas kyrkohalkar, l^älr all rada hot pa dessa misshuhallanden bifogades som api)endix till landslagen delar av (Uai mosaiska lagen. >'(luds lag», som diirigenom hlev giillande riill. Algiirden all i)ä (hdla sätt aktualisera Ålderdomliga riillsregler hlev (xlesdiger oeh rc'sullalel hlev en olyeklig sk;ir])ning i riiltskipningen med en utvidgning av (Kklsstraffels lilliimpning. ^"Isserligen skulle enligt Kil 4 ars riittegangsordinanlia nnderriitternas diidsdomar i fraga om iiktenskapshrolt nnderstiillas hiigre instans lined undanlag av kiilteri. där domen omedelbart skulle v(M'kstiillas). Obestridligt iir, all dtidssirall' f(")r iiklenskapshrolI exekverats under at)ero[)andi' av (luds lag.^ Aven om vissa lagrum i landslagen efterhand nlm('mslradi‘s oeh (Msalles med kungliga stadgor o.d., kvarslar, all riillsregler tillkomna o. ar KfäO imxl nit ter i svensk landskapsriill fort I oro all giilla. iinda till dess 1 72>4 ars lag triidde i kraft. Konservatismen i svensk riillsiradilion framstar i iin skar])are belysning, om man tar del av tiirarlxdena till 1784 ars lag. I'.tt studium av de lagfiirslag oeh utlåtanden, som kommo till i samband metl denna iimm i vissa (U“lar giillande lag. visar hur svart den tidens riillslärda miin hade all hisgiira sig fran nuxleltida rätisaskädning ot‘h liinkesätl. 1 de svenska stiiderna. ursprungligen sma oeh obetydliga, instiillde sig efterhand Indiovel av siirskilda etter ileras fiirhallanden
22 avpassadt' riUtsrcgler. 'Fill våra da^ar lievarade svenska stadslagar iiro Hj:irk(')arälleii. \"isl>y stadslag oc'h deii soderinera t(')r alia rikets stiider vid mitten av 130()-talet utarbetade Magmis Erikssons stadslag/'' Niiinnas bin' ocksa den skanska stadslagen, vilken doek b(')r hiinl'cHas till dansk riitt. Bjiirköariitten bar sannolikt kommit till i slntet av 12()()-talet oeh giillde l)evisligen i Stoekbolmoch en del andra svenska stiider. Pa iiktenskapsrättens område är den, frånsett nagra straffriittsliga bestiimmelser, knai)phändig, lliirnvida den på platlyska avfattade Visby stadslag, nedskriven under fcirra hiilften av 1 .‘lOO-talet, också till innehållet iir att hiinfina till tysk riitt, är ett nppmiirksammat spin-smål. Som bevis pa svensk proveniens har bl,a. framhållits vissa straftriittsliga besbimmelser betriiffande saramål. Dessa lagbnd fidja en rent anatomisk indelning med en biitesskala, som växlar alltefter den kroppsdel, som blivit utsatt för skada. Da liknande bestraffningar tinnas i Hjiirkikiriitlen, bar man diirav dragit stntsatsim, att \'isbylagen fatt dessa lagbnd fran Hjiirkiiariitten,” Med riitta har del framhållits, alt fiirhallandet i sa fall lika gärna kan vara ilet motsatta.'** 'Fidsinlervallen niellan de båda lagarnas nppteeknande - Bjiirkiiarätten iir iildre än ^’isbylagen mindre nagon roll. som \äsbylagens bevarade redaktion bevisligen haft en fidegangare.'* \äktigare är emellertid ett i litteraturen ieke ])åpekal fiirhallande. nämligen att i den iildre germanska riitten ingenting är mera banalt iin jiist dylika bitteskataloger betriiffande såramal. De torde finnas i sa gott som samtliga av de iildre germanska lagarna, tyska, frisiska oidi anglosaebsiska. Bester av dtäta biitessystem finnas även i Aldre \ä'istg(>talagen (Saramal 4) samt i norsk medeltidsriitt 11'rostatingslagen oeh i nagon man oeksa i (inlatingslageni. 1 allmiingermansk riitt har man alltså att siika det gemensamma ursprunget till saviil Bjärk- (iariiltens som \'isbylagens hiir asyftatle bestiimnuäser. Om den ena eller andra lagen biirvid eventuellt npptriitt som ftirmedlare iir betriiffande huvudfrågan av underordnat intresse. Xagra '>svenska'> inslag i \'isbylagen representera dessa biiteskataloger ieke.’“ * Da dol i del tidjaiido latas oin sladslagon, asyllas .Magnus ICrikssoiis sladslag. spelar så myeket efter vad det ftirefaller hittills
23 liilri'ssaul iir (liircmol. att dylika aklerdomliga sain^onnauska riillsrej^UM’ sa pass sent toi’os iipp i de niiiunda uordi’ernianska lagarna. I'tir varl iiinne lia \ i tMiudka lid iiii'on anledning alt l(’)rdinpa oss i dessa s|)(’)rsinal vad slrallriillt-n betriillar. Däremot ha vi all orsak all np|)märksanima Iragan. hnrnvida iiklenskapsriillen i \’ishy sladslag iir svensk eller lysk. lin nnderscikning av X'ishylag(‘n Iran dimna nigangspnnkl har givit till resiillal, att dess iikIcMiskapsriill iir alltigenom tysk oeh att nagra »svenska» inslag i dtaisamma knappast tiMekomma. k'iir del hiir hehandlade iimnel iir likviil Vishylagen av den sliusla betydelse. .Insl l)elriitrande iiktenskapsriilten ni)|)visar den nämligen vissa slående likheter med de häda laiulslagarna oeh stadslagen, ländvlaringen torde utan tvivel vara den. all samtliga niimnda lagar lirikssons landslag oeh Kristoters landslag (i hiir hercirda avseende sä gott som identiska), stadslagen oeh \’ishy stadslag sina roller i gemensamma källor, i 1'riimsla riimmet tyska stadslagar.'® häirhaIlandet, som komnu'r att niirmare belysas i det I’<)1jande. visar (kai svtaiska iiklenskapsriitIcMis beroende av intergermanska riilIsregler. alltsa Magnns ha Av (k‘ nordiska medellidslagar, som hiir anviints som jiiinli')- relsemalerial. iiro de danska de minst givande. Danmarks liige vid inkorspoiien till kontinenten gjorde, alt gamla riillshrnk i stor nisliiickning rc'dan tidigt nivellerades. Islands heliigeidiel nie i Allanltm verkadt' i motsatt riktning; inllylande Iran kanonisk rätt pa iiklenskapsriillens område gjorde sig diir hirst längsami gällande, trots all laiuk‘1 kristnades jiimriirelsevis tidigt. Den liirniimsta isliindska riiltshoken iir (Irägäs. (irägäsen. llnr (km säregna heniimningen np]>kommif iir ieke bekant. Pa grnnd av sitt slora omlang har (iragasen blivit kallad »jiitlelageln» hland medeltidcms germanska laghiieker. Den hireligger i tvä hnvndhandskrit ler. sinsenudlan ieke identiska, Komingslaik oeh Sla(Narh()lsh(')k. bada frän slutet av 120()-lalel. Del anses, att (Iragasen alerger d(‘n riitt, som giilkle pa Island under 11 l)0-lalel.'^ D(“ l(’)r var inukMsökning viktigaste norska lagarna iiro (Inlalingslagen oeh hrostalingslagen. Den fiirra giilkle i (Inlalings lagling, som fall sill namn (dier Dnlens hiirad \i(l Sognefjorden, diir
2-t liiif'-splalson var l)vläf*t'n; lagen anses i sina äldsta delar ha nedskrivits redan under 1000-lalets sista halvsekeld'’ l'rostatingslagt*n gällde i Froslatings lagting, soin hade sin tings])lats pä halvön Frosta vid rrondheiinsljorden; denna lag har avlallals i skrill under 120()-laleld'’ Ute pa den europeiska koidinenten gjorde sig inllytande Iran romersk oeh kanonisk rätt pa ett helt annat sätt giillande än i del avlägsna och sent kristnade .Sverige. 1 gengiild iiro de germanska lagar, som hiir niinnast intressera oss, de s.k. folkrätterna, avseviirt äldre än de svenska landskapslagarna, de äldsta redan Iran ähO-talet. l-'olkr;ilterna, leges harharornm, äro trots sill namn alls ieke folkliga, de ha en officiell karaktär ocdi äro avfattade pa latin. Den muntliga lagsagans friskhet och nrsprnnglighet har gall förlorad; delsamma giiller de äldsta anglosachsiska lagarna, som visserligen nedskrivits pa folkets eget tiingomäl men i)ii en torr o(‘h nykter prosa. Betriiffande de folkrätter, som använts i ilen fiiljande framstiillningen, hänvisas till text och nolapi)arat. 1’ran och med llOO-talel livergav man i de germanska kinderna allmiini latinet som lagspräk och övergick i stället till de egna folkmalen. Da ile nordiska folken började uppteckna sina lai^ar pa det inhemska språket, loljde de alllsa vid denna lid giingsv praxis. .Vv de konlinenlalgermanska s.k. riillshöckerna :ir Sachsenspiegel, nedskriven i början av 12()()-talet, den utan jiimförclse helydelsefullaste. Xiirheskiktade med de svenska landskapslagarna äro de utomordentligt intressanta frisiska. framir)r allt oslfrisiska provinslagarna, de iildsta daterade till 1 OOO-talet. Det är ju en känd sak. alt jnsl i Ostfriesland alderdondiga rättsregler bevarat sig hiittre iin pa andra koniinentalgermanska områden. Förntsältningen luirtor \ ar. all landet, som stod i ett hist fiirhallande till kyska riket, inte hade nagon tursliunakl. som u])i)ifran reglerade rätisviisendel. Diirigenom kom en hondedemokrati.sk samhiillsslruktur att siitla sin prägel pa rättsfiirhallandena. Intressanta men i svensk riillshistorisk forskning knappast u})pmärksammade kiillor är de tyska s.k. »Weistiimer»; ordet har inte nagon motsvarighet i svenska språket men skulle kunna återges ungi'lar med »lolklig sedvaneräll». »Die Weistiimer» gällde inom ett l)egr;insal omraile, exempelvis ett gods med dess underlydande.
25 Dom lysko lorskaron ('.oiirad liorchling nionar. all dossa »Woisliinior» mod sin alliUoralion. sin poosi ooh sin hinnor nl^Mira roslor av gammal idlklig riilt. som sökl sig nor i samliiillots liigro skikl, sodan riitlsiipplookningarna gonom idikriillorna fåll on otTioioll karaktär.'’ hailigl liorohling ga säväl do Irisiska provinsiallagarna som Saohsonspiogol tillhaka till donna folkliga sodvanoriitt. som fortlovdo i don muntliga Iradilionons torin. Talrika indioior tala ooksa I'iir att vid sidan av don offioiolla riitlon mod doss ofta sloroolypa, pä latin avfatlado riitlsri'gli'r ooh monotona Ixilosskalor on folklig sodvanorätl mod inslag av äldordomlig riitissymholik hlomstrado. Ohosiridligt lordo vara. att »dio WTastiimor». fasliin npptooknado först trän ooh mod 1200- ooh 1 öOO-talon. innohalla (mi kiirna av ursprunglig gormansk riilt."' Sodan nn do vikligaslo lagarna, som ligga till gnind f(')r donna framsliillning, rodovisals, ätorstar att go on kort (diasikt (>\or do kiillor. som visa doras tilliimpning i praklikon. .\ll rättspraxis iir lika viktig som lagar ooh fiirordningar iir oil l(’»riiallando, som stundom into lillriiokligl iippmiirksammas. Protokoll vid rättsliga Iorhandlingar var okiini för on iildro lid ooh diirIVir iir ooksa domhoksmatorialot av sent datum, löir landshygdon finns trän dol ogonlliga Svorigo ondast on onda dombok hovarad Iran modoltidon, niimligon Upplands lagmansdomhok fran ärim 1490 1494; f(’)r dol hiir hohandlado iimnol iir dim knajipast av nagon holydolso. 1'ran hänland iiro sonmiaiollida doml)(’)ok(‘r Iran ravaslland hovarado. Ih‘lriil fando sliidorna iiro vi mora lyokligt lollado. da modollida liinkoh<")ok(‘r Ix'varals Iran Stookholm. .\rhoga. .hniköping ooh Kalmar don sislniimnda skiljor sig dook fran do <')\ riga diirigonom att don into innohalU'r nagra hrollmal ooh har till sill hinndsakliga innohall mora karakliiron av jordohok. Ordol I ii n kol) o k kominor av dol tyska »donkon» i hotydolson minnas ooh holydor alllsa m i n n o s h o k. 1 tänkohiiokorna anlooknad(*s allt som fönokom infiir radhnsriitton ooh som man hadi* anlodning att antookna sig till minnos. Ur riilts- ooh kiiltnrhislorisk synpunkt iiro dossa protokoll oviirdorliga. 1'hi hiindolsi', vars hotydolsi' fiir skilda gronar a\ humanistisk
2B \eten.sk:ip iiile kan (iverskatlas, var del, da davaraiidv amamuais('n \ id riksarki\'ol Sain (Jason ar 1902 i en av radlinsols arkivlokaler aferl’ann en hel serie stadshöeker trän Slockholin. Hland dem helnnno sig oeksä de medeltida tänkehöckerna, som ansetts t'()r alltid fVnlorade. De l)(’)rja är 1474 oeh omfatta med ett par Inekor tiden fram till 1020. Oeksa Stoekholms tiinkehiieker frän nya tiden har hiir kommit till anviindning, i den man de utgivits av tryeket. Arboga tiinkehöeker börja ar 1401 oeh Jönk(")pings ar 1450. Angående (Ariga Im' framstiillningen anviinda Irvekta domhöeker hiinvisas till litteratnrfiirtei-kningen. Av otrvekta domböcker ha de värendska fran oeh med slutet av 1 öOO-talet genomgatts. tyviirr pa grund av tidsbrist endast sjioradiskt. likviil i större omfattning än vad som framgär av litteratnrförteekningen. Mycket mera vore ntan tvivel att hämta nr dessa tingsprotokoll. som bhett* ett riittsskiek i manga avseenden ålderdomligare iin de medeltida tiinkeböekernas.
I KVINNAN, MANNP:N OCH ÄTTEN 1 (iiMi yiii'sla av de svenska nu'dellidslai'arna, Krislolers landslaj^' (1442), rinns del ell la^'hnd, som lyder: »Häsla ling som honden har i sill ho iir hans laggilla Inisirn. Den som slj;il henne Iran honden. han iir \;irsle oeh shhsU* Ijnv. Och diirl’(“)r. dcai som loekar hondens hnslrn Iran honom oeh liiper horl med henne, hlir han gripen pa liirsk giirning, dii skall han IViras lill ting oeh diunas oi h liiingas (")ver andra Ijnvar.» (iiMiom sin originella nllormning är della laghnd siikerligtMi ensamshuaule inU' endasi i nordisk nian i germansk riill (iver Inivud laget. LagrumnuM, som hiir tMulasI delvis alergivils, iir som helhel h(‘lraktal ell av d(‘ iniressanlasle i svensk medellidsriill oeh av eeniral ])elvdelse i dtai iildia* iikhaiskapsriillen. 1 laglnidel IramstiilUvs hnsiriin som mannens egendom, (mi npplallning, som ytterligare nnderslrykes genom att del plaeerals I’riimst. ieke som man kunde viinta sig i (iiltermalshalken nian i 1’juvahalken! Mt‘d livet liek Ijiiven Ixila vare sig han slal l)ondens hnslrn, hans hoskap, silver eller vapen. Skillnaden var endast (km, all Imstrnljnven sliimplades som »den viirsla oeh sUirsla Ijiiven». \iii(l all hiingas ()\(*r alla tjii\ar. Del iir ell kiini r()rhallan(ie, all jnsl Kristolers landslag niarhelals inuk'r h(‘lydels(‘rnll kyrklig medverkan, oeh nian tvivel har della senmedeltida laghnd lillkommit under inllylande av (ianda leslamenlet, niirmare hesliiml tio (iiids hud. lläri har man all siika r(irklaringen till den ålderdomliga kvinnoupprallning, som del eilera(l(“ lagrnnmu'l ger nilryek al. 'I'y även om kvinnan oeksa här i .\()rd(‘n liksom hos andra lolk under ell visst niveeklingshelraklals som mannens tillh(irigh(4. hade del svenska sladium
28 sainliiillet vid liden t('>r lagens avlattning lör länge sedan liiinnal denna syn pa kvinnan bakom sig.‘ Det niimnda lagrinninet kan alllsä i delta avseende inte siigas återge en \ id sliilel av inedelliden allmänt Itirbärskande åskådning. Då det talas om hnstrnn som mannens »bästa ting», biir det doek genom sin iillormning vittnesbiird om den aktade stiillning som kvinnan, så långt man kan iidja kiillorna tillbaka, åtnjutit l)land de nordiska tolken. Studerar man våra landskapslagar, kan man måhända vara trestad till en annan slutsats. lv\innan var omyndig ju liirresten gitt kvinna varit iinda in i vara dagar; i regel l<»rvallade bon inte själv sitt gods, det tillkom hennes man. om bon var gift, i annat fall hennes far eller annan niira friinde. Hennes miijligbeter att pa tinget uppträda oeb fiira sin egen talan voro starkt begränsade. 1 hemmet var mannen en fullinyndig husbonde (iver hustru, barn och tjiinslefolk. Om någon dristade siitta sig upp mot hans vilja, hade han laglig rätt all geuom liimplig aga tvinga den Iredskande till underkastelse. Den enda inskränkning lagen kiinde var den, att husbonden inte fick slå så hårt. att skada till liv eller lem uppstod. ».\u agar bonde sin hustru och hon får ej fulla sår eller (ippet sar eller lyte, da skall han ej biila»», heter det i Öslgiitalagen. som alltså ger mannen riiti till aga (H‘kså gentemot hustrun. Den jylliindska lagen fiireskrev, alt husfadern, da han skulle tukta sin hustru, skulle sia med spii eller kiipp oeh inte med vapen och inte så hårt. att lemmarna gingo siinder. .\agon annan inskriinkning nämner lagen inte; att mannen skulle ha rätt att aga sin hustru fcirutsättes som .sjiilvklart.- Så hid alltsa lagens bokstav. Men man skall akta sig all diirav draga nagra fiirhastade slutsatser. Del framgar bl.a. av att rättstall. som avse bustrumissbandel. iiro så ytterligt siillsynta i de till våra dagar bevarade dombiickerna Irån senmedeltiden. Del :ir ett undantagsfall, da en hustru ar 1004 intVir Sloekhohns radhusriiti klagade (iver sin man oeh menade, att hon haft nog slag oeh hugg av honom i hans (il oeh dryekenskap oeh yrgalenhet Men naturligtvis fiirekom (ivervald mot kvinuan fran makens sida oeksa under nu'deltiden. liAcn om det inte liimnal spar ('fler del har
29 sii,' i (loinslolsprolokolUMi. Man har dock ini^cn anledning inoda. all del varit vanligare :in exempelvis under vår egen lid. Misshandel mot tjänstelolk, t.o.m. med dtidlig ulgång, feirekom emellertid enligt domhiiekernas vitlneshiird allt emellanåt.^ Mellan man oeh hustru härskade iorvisso oekså i torna dagar i regel del goda kamratskapet trots alla olikheter i kvinnans stiillning da oeh nu. .\ll mannens hushondevälde inte bottnade i nagon ringaktning tiir kvinnan, 1’ramgår av att hustrun vid mannens Cranliille (ivertog hans makt som husbonde på gården. Ankan hade oeksa IVir (ivrigt tm med hänsyn till tidens l'()rhallanden JämIVirelsevis sjiilvständig sliillning. Man giir sig skyldig till ett anakronisliskl länkesäll, om man med utgångspunkt från kvinnans rättsliga shillning under medeltiden sciker framställa henne som en av mannen undertryckt varelscv Del f(irh()ll sig helt enkelt så. all lagen anpassadt' sig efter di“l praktiska livets krav. Skall man l<)rsla k^innaus ställning under tidig medeltid, masle man ha i minnet den dominerande roll, som ätten spelade i del gammalgermanska samhället. \’arken mannen eller kvinnan voro i Iriimsta rummet individer, de voro framIVir allt medlemmar av ätten. Om oeksa denna samhiirighel medIVirde f()rmåner i form av ett riiltsskydd. som samhiillel som sadani ännu inte kuude skänka den enskilde, fcirde del å andra sidan med sig viltgående f()r{)liktelser. \"ar kvinnan i sill fcirhallande till mannen ofri oeh osjälvstiindig, var mannen inte mindre hunden i sill ftirhållande till ätten. Kränktes ättens heder därigenom att en ättemedlem blev dräpt, krävde de oskrivna men ieke desto mindre ohtinlunliga lagarna, att liv logs för liv. Så kom blodshämnden alt priigla samlivet pa ett siill som hade de mest öjdesdigra konsekvenser. Så småningom ersattes den visserligen av Ixiler, men iiven härvid framlriidde iiltens starka krav pa individem, da ieke endast dråparen [)ersonligen ulan oekså hans fränder ansågos skyldiga all erlägga mansboten. Det var den s.k. älteboleii, som finns föreskriven i landskapslagarna. I konservativa svenska bygder kvarlevde dessa aldriga fcireställningar äniiii i)å 1 öOO-lalet.'’ Att denna starka sliiktsolidaritel måste medföra en kraftig beskiirning av den (mskildes handlingsfrihet pa skilda områden är en given sak. Inte ens i förvaltandet av sin personliga egendom
30 \ ar inaiiiuMi hell I ri i tcM’hallaiule till sin iill. .lorden ansai’s i \ iss man soin shikUms ifeinensannna e^endoin. Den lasla e^'endoin, soni en man I’iirviirval I'enoin egel arbele. äj,ale lian Irill i'<")rl()i,’a (ner, men den jord han ärvl Iran sina iäder. liek lian ej iilan \ idare avhiinda Den sknlle ;4a i arv till bans es,ma siuier elU'r i varje tall stanna inom iilten. Den iirvda jorden kallas diiiliMslimdom i medeltida handlingar ätiirvc. en heniimning, som iimni pa l(U)()-lalet levde kvar i ^'ärend.*‘ Ätlejorden liek ej splittras, diirtcir var kvinnans arvsriitt hiir i Sverige imder tidig medeltid starkt begränsad oeh dotter liek iirva endast om det ej fanns någon son; fiinnos bade son oeh dotter, var den senare alltså ej arvsberättigad, detta enligt regeln »gange hatt till oeh huva ifrån».' Även sedan arvsrätten o. 12(U) ändrats därhän, att syster fiek iirva hälften mot brocka-, gar omtanken om jorden som en rcid Iråd genom den iildre lagslil Iningen. Kvinnans starka beroende av ätten framtriidde i all synnerhet, da hon skidle gittas bort. l'll giftermål var under iildre lid alls ieke en prixatangelägenhet mellan Ivenne unga miinniskor, <iel N ar en luda skiktens angelägenhet, ett ekonomiskt aN tal, ingånget iiiellan Ivenne ätter. Det räekte inte, att mannen friade till fliekan oeh fiek hennes ja, det var åtminstone inuler iildre medeltid inte* ens ncidviindigt att iidiiimta hennes samtyeke. betydligt viktigare var del. att den giftaslystne unge mannen framstiillde sitt Irieri till hennes giftoman. som a släktens viignar ägde att gilla bort fliekan oeh bestämma över hennes framtida (ide. käir giflomannen gällde del att s(' till att fliekan blev bortgift med en man. vars iiti inte slod hans egen efter i fraga om rikedom oeh anseende. Belysande fiir vilken roll iilten spelade vid en gitl(Mmalsafliir är den skildring, som (km isliindska sagan om (iinmlaiig Ormstnnga ger av ett frieri. (innnlang ville gifta sig med Helga den lagra oeh Iramsliilkle, som lag oeh sed fiireskrevo. sitt Irieri till hennes far oeh gil loman Torstein. Denne var emellertid tveksam, då han ansåg (Innnlang vankelmodig, (innnlang framhiill da beteeknande nog inte sina egna fiirtjiinster nian i stället sin far lllnges stora anseende; »Vem hoppas dn fa din dotter gift med. om dii inte vill gifta henne med en son till llhige svarte? \’ar hiir i Borgarfjord finns det nagon. som iir mer ansedd iin han?»
;n 'rorsU'iii s\;irar iiii(l\ikaiulo. I't’UjaiuU' dai^ koin tanelUalid (iiinulaii^ och haiis I'ar tillsainnians mod oil slort iidjo till I'orsU‘ins i,'ard li'tr all Ivilllidja Irioriol. Illu^'o yllradt' därvid; »Min son (lunnlaiiif siii't'r. all han har lalal mod dig om gitlo ooh trial till llt'lga, din dottor. Xu vill jag vola hiir du sliilhu’ dig till bans IritM'i. Du kiinnor lill vad han ;ir av liir sliiki ooh hur myokol jag :ig(“r, ooh Iran min sida skall varkon si)aras j)a gard ollor luivding('ska|). om dot kan Irämja sakon.» Da 'Torsloin lorllaraiuh* tvc'kar. siigor llhig(o >'M('d v;inska|)on OSS lunollan är did slul. om du lyokor. all jag ooh min son into ;iro goda nog.»'* I'dI avvisal I riori uiipl al lados som on l iirolämpning mol hola don äll I'riaron lillhiirdo. Dolaljoral ooh rormalisliski hosliimdo lagarna om oil iiklonska|)s okouomiska konsokvonsor. (iunnlaug Ormslungas ooh llolga don lagras Iragiska kiirlokssaga är (look oil oxompol j)a hur romanlikoii hlommado i Xordon undor modoHidon. Don isliindska sagan ansos ha kommil lill i slulol av 120()-lalol. alllsa ungidiir samlidigi mod alt do svonska landskapslagarna nodskrovos. \'id donna lid npplovdo I'olkvisoiliklningon sin hlomslringslid i varl land ooh ooksa i ilim blommar romani ikon. l''olkvisorna. Iramtiir all! riddardiklorna, syssla ju mod li)!'- kärlok mod orotiska moli\. I ppslagol lill diklon är slundom jusi dol. all don skiina ooh slolla jungl'run av sin lador horllovas lill on man, som hou into iilskar. Sa korsas alia horiikningar därigoiioin all liiromalol liir honnos limma laga. on into minilro skiin ooh sloll yngling, i sista slund uppiMiharar sig pa soonon ooh mod \ald honu'ikligar sig sin iilskado. h'lir all giira handlingon doslo mor dramatisk alorkommor don »riillo» Iriaron I'lirsl i olllo liinmon, »into t(irr. iiirriin hlosson sloilo fiir hriidoiliirr». dvs. I'lirst i dol iigonhlii'k. da hrudon skullo lodas lill hrudsiingon.’* Man kan ju vissorligon invända, alt folkvisorna hiimta sina moliv frail livorklassmilji'm. undi'r dot all landskaiislagarna iiro hondolagar. ooh all man härav niirmast liordo draga don slulsatson. all romanlikon hiirdo homma i do hiigro slandon, modan allmogon vid giltormal hit sig lodas uloslutando av okonomiska horiikningar. .Mini sannolikl lag vorkligholon nagonslans omollan
:V2 lui'anias —naturligt nog krassa realism oeh folkvisornas ofta (iverhet tade romantik. Hakom bestämmelserna i vara landskapslagar angaende äktenskåpet skymtar man ett iildre skede, da äktenskapet helt enkelt stiltades genom att mannen kiipte sig en brud. Cienom erläggande av kiipesnmman (iverfiirdes kvinnan frän sin fäderneätt till mannens ätt. \’illkoren fiir detta kvinnokcip l)est:imdes genom avtal mellan mannen oeh kvinnans gifloman. Hennes eget samtyeke var inte niidviindigt. leke endast i Sverige utan hos alla germanska folk har iiktenskåpet under ett visst utveeklingsskede haft denna karaktiir av kvinnokiip. Det var det primitiva samhällets enda mtijlighel att i laga form reglera fiirhallandet mellan man oeh kvinna, oeh iiven om dessa former fiir modernt betraktelsesätt kunna fiirefalla städande, begär man ett misstag, om man häri ser ett uttryck fiir ringaktning gentemot kvinnan. Avsikten med brudkiipet har sannolikt varit att fiirekomma kvinnorov och kcipet har urs}>rungligen siikerligen niirmast varit ett skydd fcir kvinnan. ^*i äro härmed inne pa en gammal tvistefråga: i varje fall beträffande de nordgermanska folken ha niimligen talrika forskare bestritt, dels att kvinnorov nägonsin lud'1 en iiktenskapsgrundande karaktär, dels att äktenskapet fordom skulle haft formen av ett kiip. Man har hiinvisat till uttryck sadana som (jifUt koiiu. (jiftdrmal. vinr/iivf (viingäva) etc., vilka skidle visa. att det varit fräga om en (jdod. ej om kö}). Det kan därfiu' vara skäl att drilja vid dessa sptlrsmäl med hiinsyn till framf(”)r allt svenskt källmaterial. .\tt ta upi^ ämnet i hela dess vidd kan naturligtvis här inte komma i fräga. l'(')r klarläggande av dessa frägor erfordras fclrst och friimst en definition av vad man i den äldre germanska rätten menade med kvinnorov. r(ii)tiis. Kvinnorov fclreläg. om en man med vald. dvs. utan giltomannens samtycke, benuiktigade sig en kvinna för att gtöra henne till sin hustru, oavsett om rovet skedde med kvinnans samtycke eller ej. Med valdliikl avsäg man sädana kvinnoran. diir mannen inte ville behälla kvinnan som sin hustru." Det b(')r emellertid framhallas. att inte alla lagar skilja pä dessa olika slags kvinnoran. 1 det följande kommer emellertid - - med bortseende fran valdtäktsbrotten —endast den form av kvinnoran. som en-
li^'l (l('l iiiilioiu'ii ovaii i kallas l(')r rdptiis, all u])|)m;irksaininas. Dan slora hänsyn, soin iiUlra i,H‘nnanska lai’ar la^a till kvinnorovan, visar, alt da varil olla I(Hakoniinaiula. Slrallan viixla dock. I'ndar dal all da äldsta lai,'arna vanlii,UMi ntija sii,f nu‘d \ issarliijc'n hcii'a hc'dc'r I(irc'koininar i ynj^i c' ^'arinansk räll I rc‘dl(')shal allc'r dcxlsslral l. cloak ink* alllicl I'rai^'an, om c“ll lakdik'l itktc'nskap hos clc' i^'cainanska lolkc'n knndc' ^'rnndas pa k\ innorov, har \ arit Icirainal Icir an nndarsciknin^' a\' .lac'oh (iriinin. Train till slnlsalscMi, all dylika ;iklc‘nskai) nndc'r t\a Tcirnisiillnini^ar knnclc“ i,'c)cllajL;as. I'c'trsl oc h Triiinst skiillc' rcnarcai till k\innans malsinan arhik'k':' lak'slacl^'ada hc'dassninman Tcir själva roved. Diircdic'r sknllc' han inlcnla Tcnhandlini'ar nu'cl kvinnans inalsman Tcm' all c'l halla clcMincvs mc‘cli»ivanclc‘ till cdl iiklcMiskap nu'cl Hie kan oc h i samband diirinc'd hatala yllc'i lii'ara kompansation Te'er roved. Idl par av (iriinins e‘xam[)al nr TolkriillcM'na skall här anliiras som hc'vis pa all bans shilsals är riklij^. Deal ani^losaedisiska .l''lhedhcMIhs la}4 Tr. o. ar (idO liimnar ^'emoin sin avtaltnini' inled Ivived om all kvinnoroved knnda j^a npphov till edi le'ifall jiklemskap. Dal bale'!' eliir: »()m an man lai>ar an kvinna nu'd valel, skall ban beila 00 sab. till luMuu's malsman [(((/rude) oedi se'dan ma ban k(')])a elemnas samlyakc'.» .Meal andra orel: i^cMiom 1L> Meal sIc'kI av Tolkrälleana koinnu'r ban all arbii'i^a betlarna oe b ke’epe'skillini^an Té‘>r kvinnan kunela ban Tä beaine* till sin bnsirn. Tornisall all malsmamu'n \:il i re‘i,kd ^'av sill meali'ivanda eliirtill. \dn’ Tliekan trolovael meal cm annan, eikaelc's boleana meal 120 sedi.*’’ Tliedsans Tar ICnliifl alamannarnas lag (Tr. 70()-taled) sknlla leer kvinnoroved be’de'r cm läggas eadigi Té’»l janele> graeleaade* skala: Teir iedva Irolovael jnngtrn 40 sab., Teir gill k\ inna iSO oedi Teir Irolovael 1200 sedi. Heivareal knnele' bedialla kvinnan oc b taga banna till iikla. äveai om bon var gilt edlea' Iroloxad, Te'trntsall all mannan ras[). laslmanneai ga\ sin lillaledsa oab re»\areai ealaele' eai till 400 sab. Teirbeijel goltgeiralsc'.' * Av ele“ anléuela axean|)leai Tramgar tillTvlle’sl. all kvinnoroveai eai gang lolea’ea'als. savida eivea'anskonnnedse' median ranareai oedi gillomainuai knnele' aviigahringas. .Man beir eanallealiel ba i minnal, all som kvinnoran bedrakladc's ^arje‘ Torbineledsa, eliir inamuai beaniik- •') ('(tr/ssod
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=