RB 8

IX L1:1) XIX Cl. KÄLLORXA 1 sin vju'krn dikt '>1 klostiMcellen» skildrar \’iktor Hydh(Mi4 hur diMi gando iminkt'ii siller i sin cell oc‘h pa pergainenl ])riinlar antikens skriller, omedveten om vilka kulturskatter han räddar ät eftervärlden. l)(‘n dag skullt' enligt skalden komma, da genom dessa skrifter andarna skulle liisas ur dogmens hand. Men ännu h()ljas i nuirker '>h(‘rrars slott ocdi Irälars kojor», thm gamle munkens lampa skiiu'r. »oeh uliiver viirlden skrider medeltidens stjiirnenall». Dikten iir typisk fiir (“ii pä sina hall iinnu kvardrcijande historieniiplattning om medeltiden som en tid av mihker oeh stillastäende. käirst g(*nom reniissansen panyltftiddes arvet frän antiken, menade man. imirkret skingrades oeh ilet var äter en lust att leva. l själva verk(‘t Ixäeeknar naturligtvis medeltiden i likhet med andra skeden i miinsklighetens historia en ständigt forlhipande iitveekling oeh fr)r;indring. .Medeltiden ;ir ieke nagot statiskt hegrepp oeh om dim \ar miirkari' iin andra perioder i historien, har var tids människor anledning att hegrunila. 1 det fidjande skall ett tiirsiik gihas all skildra den svenska kvinnans iildre historia helriillande nagot liir den enskilde individen sa helydelselnlll som iiklenskapels ingående oeh diirmed sammanluingandi' Iragor. l-ramstiillningen kommer att ha sin tyngilpnnkt pa medeltida fitrhallanden, men hiir giiller i hiig grad vad som ovan sagts om att medeltiden ieke ;ir all uppfatta som nägol statiskt, som en i sig slnlen enhet oeh diirför inte heller som en genom hesliimda arlal avgriinsad period. 1 Invudkiillan fiir skildringen ;ir de svenska medeltidslagarna. framför allt landskaiislagarna frän fiOO- oeh 1 öt)t)-talen, men utveeklingslinjerna komma all liiljas säväl hakäl som Iramät i tiden. l)i* riiltsri'gler oeh seder, som iiuila oss i landskapslagarna.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=