SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISK! BIBLIOTEK TJUGOFEMTE BANDET ( ! A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT BIBLIOTEK TJUGOFEMTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
■iEL I • •^•' s.iJi'' •.' ‘.'■^v. V ' ■', *•- ^.w Bf- ft-i h vr -5 *-, : ‘ . ? • J1 .%■ >, • % ■ ■- / ■' 1 •i i 1'. rj. '•■■etkdn • I i '■•f ' K -V I '■iC- '^*:'. • ' •• •» ' r.r • -<.!' *. i \ - •" -m »•% ' ifk.- , ■■ <v ■». -m 'Vh: f-^*- ’ -i> V . K ' fr-* *^, ■• .. ? r J- ‘ .M■ r-.- ; • ^»'f r :*ij-. ^-4^ - :• I S-i, 'Hr-- •:» -- »v>a4iiJr-- .7. • « .1 % ■ » II-< •h' < -frT * I ^ *•'*«' ’--.W-Ä t>«l» isr-*- -.t;* - .13'^' : •'J . * . > .. »_ V s>n . - •f t> r M ' > ‘' i* TK.I. * V';' '-lir ,,.>vt; L5^^<irt,n;; "i T. - :** _ ■;_ . • *u - '[ ^'3 . I-» • * -■
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
i % f f K i * / t V \ / > / v I 1, l \ I 1 < I \ J \ \ ■) > \ t~ I I I ) 1 I T I V I t } / I I, X I ; r y I / f t r * \ p i I \ t \' 1 1 \ O 'n_ 1 \ V y % i t 4 f J A l 4 -y' : % ; f ■> v\ \ / I \ } i I y I / T / L r t. f 1 s* 1 (. l » I- •i K V i I ; .• I y % ;.'■ j \ I % t f N 1 t t' > y T ,1. V 1 o \ m f
Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria Mit einer deutschen Zusammenfassung Göran Inger A.-B. Nordiska Bokhandeln, Stockholm in Distribution
Tryckt med bidrag från Statens råd för samhällsforskning. ISBN91-85190-05-5 © Göran Inger Sats: 10712' Garamond Tryck: Bloms Boktryckeri AB, Lund 1976
Innehållsförteckning Förord Inledning Kap. 1. Förebilder i utländska rättssystem Den romersk-kanoniska rätten och den s.k. legala bevisteorien, s. 13 f. — Rättsinstitutet absolutio ab instantia, s. 14 f. — Användande av tortyr för frampressande av erkännande, s. 15 f. — »Insättande på bekännelse» i tysk doktrin och praxis, s. 15 ff. —Absolutio ab instantia i dansk rätt, s. 22 f. 9 11 13 Instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» i svensk rättsutveckling före 1803 Receptionen av institutet absolutio ab instantia i svensk rätt, s. 24 ff. —Receptionen av den s.k. legala bevisteorien i svensk rätt, s. 28 ff. — Användande av tortyr och svårare fängelse för frampressande av bekännelse, s. 30 ff. — Tillämpningen av institutet »insättande på bekännelse» i svensk rättspraxis, s. 35 ff. — Handläggningen av mål gällande »insättande på bekännelse», s. 35 ff. — Behandlingen av de s.k. bekännelsefångarna, 41 ff. —Sammanfattning, s. 47 Kap. 2. 24 Kap. 3. Institutet absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» i svensk rättsutveckling från och med 1803 års kungl. förordning till och med 1850-talets slut Tillkomsten av 1803 års kungl. förordning, s. 48 f. — Förordningens innehåll, s. 49 ff. — Frågan om fängelseväsendets reformering och bekännelsefångarnas behandling under 1800-talets tidigare decennier, s. 53 ff. — Kriminallagförslaget 1832 och den begynnande kritiken av den legala bevisteorien och instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse», s. 63 ff. — Behandlingen av frågan om institutet »insättande på bekännelse» i riksdagen 1834—35, s. 70 ff. —Institutet »insättande på bekännelse» och fängelsereformen, s. 74 f. — Clas Livijns ämbetsberättelse, s. 75 ff. — Frågan om »insättande på bekännelse» var en tillämpning av svårare fängelse samt frågan om bekännelsefångarnas behov av sysselsättning, s. 87 ff. — Alla manliga bekännelsefångar sammanföras till Långholmen, s. 93. — Bekännelsefångarna och den fortsatta debatten om och reformen av fängelserna, s. 93 f. — JO;s och pressens reaktion inför användandet av institutet »insättande på bekännelse» under 1800-talets förra hälft, s. 97 f. —Sammanfattning, s. 97 f. 48
8 Kap. 4. Instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» i svensk rättsutveckling fr.o.m. 1860-talet t.o.m. tillkomsten av nuvarande rättegångsbalk. Avskaffandet i praxis av institutet »insättande på bekännelse» och i lag av institutet absolutio ab instantia Kritik av institutet »insättande på bekännelse», s. 99 ff. — Den fria bevisprövningens införande och avskaffandet i praxis av institutet »insättande på bekännelse», s. 108 ff. — Utvecklingen av institutet »insättande på bekännelse» från och med 1800-talets senare del till och med tillkomsten av RB 1942 samt avskaffandet i lag av institutet absolutio ab instantia, s. 110 ff. 99 Tillämpningen i praxis av givna föreskrifter angående bekännelsefångar Den processuella handläggningen av målen rörande bekännelsefångarna, s. 117 f. — Rapporteringen av bekännelsefångarna, s. 118 ff. — Behandlingen av bekännelsefångarna, s. 122 ff. —Isoleringen, s. 131 ff. — Den andliga vården eller själavården, s. 133 ff. —Uppförande och bestraffning, s. 139 f. —Förvaringstidens längd, s. 140 f. Kap. 5. 117 Kap. 6. Antal bekännelsefångar, brott för vilka de voro misstänkta och tilltalade, deras ålder, kön och sociala bakgrund . . . 142 Det statistiska källmaterialet, s. 142 f. — Antalet bekännelsefångar, s. 143 ff. — Ålder och könsfördelning, s. 149 f. — Civilstånd och social bakgrund, s. 150 f. — Brott för vilka bekännelsefångarna ofta voro misstänkta och anklagade, s. 151 f. — Anförda skäl för besluten om insättande på bekännelse, s. 152 ff. Kap. 7. Kasuistik Exkurs: Instituten absolutio ab instantia samt »insättande på bekännelse» i finsk rättsutveckling under 1800- och 1900-talen 156 188 Zusammenfassung Bilaga: Bekännelsefångar från omkring 1825 till 1860-talets slut 206 Käll- och litteraturförteckning Förkortningar Personregister Sakregister 198 214 223 224 227
Förord Föreliggande arbete utgör en delstudie av ett större forskningsprojekt, nämligen »institutet erkännande» i svensk processrätt från medeltiden fram till 1948 års rättegångsbalk. Inomramen för detta större forskningsprojekt har jag hitintills, förutom detta arbete om institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, färdigställt en undersökning av »institutet erkännande» i svensk processrätt från medeltiden till 1614, vilken beräknas utkomma inom kort i tysk översättning i Institutets för rättshistorisk forskning serie Rättshistoriskt bibliotek. Vid utarbetandet av denna studie av institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria har jag haft mycket värdefull hjälp av ett flertal excerpister. Jag frambär härmed mitt tack till dem alla. I detta sammanhang är det mig för övrigt synnerligen angeläget att få ge uttryck för den tacksamhetsskuld, vari jag står till framlidne kriminalvårdsdirektören Gunnar Rudstedt, vilken icke blott offrade en myckenhet tid och kraft på arkiv- och biblioteksforskning för min skull utan även delade med sig av sitt stora vetande om fångvårdshistoria och ständigt följde mitt arbete med största intresse. För all värdefull hjälp, goda råd och stor vänlighet i samband med mina undersökningar i Riksarkivet i Helsingfors tackar jag professorn Yrjö Blomstedt och överdirektören för fångvårdsväsendet i Finland Karl Johan Lång. Styrelsen för Stiftelsen Bernadotteska familjearkivet tackar jag för vänligheten att låta mig taga del av Oscar I:s och drottning Josefinas arkiv. Likaså tackar jag jur. stud. Margret Elger för hjälp med utskrivningen på maskin av mitt handskrivna manus. För översättningen till tyska av sammanfattningen av min undersökning tackar jag Dr jur. Hans Heinrich Vogel. Denna min undersökning har kunnat genomföras i hög grad tack vare forskningsanslag från Statens råd för samhällsforskning och dess tryckning och utgivning har säkerställts genomanslag från Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin. Till dessa båda institutioner står jag i djup tacksamhetsskuld. Lund den 15 december 1975. Göran Inger
r r ! i I 1 t ; I •4 1. I I I ( V r *< ii • i y .♦ I j j J i I \ t > / I > ^ L. ’ ■r i t / . f \ J > s J ; r r J rJ 1 I > V ! t t 4 > r\ / I k \ I > \ \ \ I ( f I r \ ♦' •i. V •>. l ; ~ I I I / I l J J ! ^ } -i t V I N I r w 1 ( I I f r- I / I j!
Inledning Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria har hitintills icke varit föremål för något mera inträngande studium. Den som ägnat detta rättsinstitut det största intresset och den största uppmärksamheten är justitierådet Christian Naumann, som i samband med sitt hart när lidelsefulla angrepp på detsamma under 1860-talet även beskrev dess historiska framväxt i svensk rättsutveckling i sin egen Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Han återkom till detta ämne i ett flertal artiklar. Samtidigt som Naumanns artiklar alltså belysa institutets utveckling i svensk processrättshistoria, höra de emellertid själva till detta instituts historia, då de genom den kritik, som framfördes i dem, säkerligen kommo att bidraga till att institutet i fråga i praxis avskaffades i svensk processrätt. Avsikten med föreliggande arbete är att genom inträngande käll- och litteraturstudier söka klarlägga, när, hur och på grund av vilka orsaker rättsinstitutet »insättande på bekännelse» kom in i svensk rättspraxis och sedermera reglerades genom allmän lag och kungliga förordningar. Härvidlag bör man givetvis uppmärksamma eventuella förebilder i och inflytande från utländska rättssystem. Därefter har jag för avsikt att undersöka, huru länge detta rättsinstitut fanns kvar i svensk processrättshistoria samt i samband därmed den kritik som så småningom kom att riktas mot det och som ledde till institutets avskaffande i praxis. Vid teckningen av institutets såväl utveckling som avveckling vill jag även söka visa på det samband, som man då och då spårar i källmaterialet mellan utvecklingen av detta institut och den samtidigt pågående, stundom rätt intensiva, diskussionen om fångvårdens utformning i allmänhet i Sverige under slutet av 1700-talet och 1800-talets förra hälft. Efter denna undersökning av institutets insättande på bekännelse utveckling, reglering och avveckling i svensk rättsutveckling skall jag söka klargöra, hur man i praxis tillämpade givna föreskrifter rörande det nämnda rättsinstitutet samt redogöra för antalet bekännelsefångar, vilka brott, som de i allmänhet voro misstänkta för att ha begått, samt dessa fångars ålder, könsfördelning och sociala bakgrund. Jag skall också söka
12 illustrera min framställning genom att relatera några typiska mål, där man dömde den för brottet misstänkte och anklagade till att sättas på bekännelse. Då detta rättsinstitut vid Finlands avskiljande från Sverige 1809 kom att leva kvar i finsk rättsutveckling, har jag för avsikt att i en särskild exkurs söka teckna huvuddragen av institutets »insättande på bekännelse» utveckling och avveckling även i Finland. Ur svensk rättshistorisk synpunkt är det ju nämligen av största intresse att se, om utvecklingen och tillämpningen i praxis av detta institut var densamma i Finland som i Sverige eller om den tog sig andra former efter det att de båda länderna blivit åtskilda.
Kap. 1. Förebilder i utländska rättssystem Inom den romersk-kanoniska rätten utvecklades under hög- och senmedeltiden den s.k. legala bevisteorien, vilken innebar en gradering och aritmetisk beräkning av bevisvärdet av de skilda arter av bevis, som kunde komma i fråga i en process. Bl.a. kom man härvid att skilja mellan fullt bevis, probatio plena, och halvt bevis, probatio semiplena. Lägre ned på den graderade värdeskalan kommo så indicierna.^ Samtidigt infördes och utvecklades framför allt genom Innocentius III det inkvisitoriska processförfarandet i den kanoniska rätten, vilket innebar, att domaren själv å ämbetets vägnar ledde undersökningen och processen från början till slut. Domaren skulle härvid vinnlägga sig om att utforska och framleta sanningen.^ Genom inquisitio generalis skulle han till en början undersöka om det uppkomna ryktet eller den privata anmälan om brott var sant och därefter, om så visade sig vara fallet, genom inquisitio specialis, förhöra den anklagade inför rätta. Tillämpningen av den legala bevisteorien och införandet av inkvisitionsprocessförfarandet medförde vissa problem för domarna framför allt i de brottmål, där domaren genom de framlagda bevisen själv kanske blivit i det närmaste övertygad om den anklagades skuld, men där han icke lyckats nå fram till fullt bevis. Domaren skulle nämligen enligt den legala bevisteorien döma icke i första hand enligt egen övertygelse utan enligt framlagda bevis. Fullt bevisat var bl.a. det brott, som var notoriskt, och till de fullständiga bevisen räknades bl.a. eget erkännande samt vittnesmål från två samstämmiga vittnen, medan vittnesmål från endast ett vittne räknades som halvt bevis. Då det i de svåraste brottmålen fordrades bevis, som var plenissima, indubitata, luce meridiana clarior, var det förklarligt, att man med alla ^ Se härom G. Inger, Das Geständnis in der schwedischen Prozessrechtsgeschichte. I. Bis zur Griindung des Svea Hofgerichts 1614, Kap. 1. (Utkommer 1976.) ^ Se härom Inger, Das Geständnis . . . Kap. 1.
14 medel sökte få fram ett erkännande, om det för övrigt förelåg mera än ett halvt bevis och domaren själv var benägen att tro, att den anklagade var skyldig. Så började man använda sig av tortyr för att frampressa ett erkännande, ehuru man tidigare understrukit, att erkännandet skulle vara spontant och frivilligt avgivet för att kunna ha något bevisvärde. År 1252 tillät Innocentius IV användandet av tortyr vid inkvisitionsdomstolarna. Lyckades man icke på något sätt få fram fullt bevis, kunde man icke döma den anklagade skyldig mot hans eget nekande, men om det i ett dylikt mål förelåg mera än halvt bevis, så kunde man ställa målet på framtiden, vilket innebar, att man icke slutligt avgjorde målet utan uppsköt avgörandet på framtiden för att, om nya bevis skulle framkomma, ånyo upptaga målet till behandling och avgörande. Anklagelsetillståndet perpetuerades alltså.^ Detta sätt att handlägga ett mål finner man redan i Liber extra, somGregorius IXlät utgiva 1234.^ På 1500-talet finner man så bl.a. hos den italienske rättslärde Giulio Claro (Julius Clarus) den terminologi, som sedermera komatt användas vid ett dylikt handläggande av mål, nämligen absolutio stantibus rebus eller absolutio stantibus rebus prout stant.^ Under de följande århundradena komman att använda även uttrycket absolutio ab instantia. Sålunda möter man denna sistnämnda terminologi hos A. Matthaeus, C. F. Harprecht, J. C. von Quistorp och G. A. Kleinschrod, liksomäven hos de rättslärda under 1800-talet.® Vissa rättslärda sågo i detta institut, absolutio ab instantia, vissa likheter med och en vidareutveckling av det romersk-rättsliga institutet ampliatio, som innebar, att domstolen uppsköt avgörandet av målet, om saken icke föreföll klar och uppenbar utan krävde vidare undersökning. Skillnaden låg däri, att vid ampliatio var det samma domstol, som fällde avgörandet även vid det andra rättegångstillfället. Den anklagade förvarades under tiden mellan rättegångstillfällena i fängelse. Vid absolutio ab instantia blev det ofta en ny domstol, som fick avgöra målet, när det åter togs upp till avgörande, och dessutom förelåg även den skillnaden, att absolutio ab instantia kunde komma i fråga även i andra fall, än när * Chr. Naumann, Om tortur, absolutio ab instantia och anklagades insättande på bekännelse, enligt Svensk lag. — Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, utg. af Chr. Naumann, 1864, s. 619. < X, 2, 1, 15. ® Julius Clarus, Liber V, Sent., Practica criminal., quaestio 62, n:o 2. * Chr. F. Harprecht, De absolutio ab instantia, Tubingae 1747; A. Matthaeus, De criminibus ad lib. XLVII et XLVIII Dig. commentarivs, 1644, comm. ad lib. 48, tit. 17, c. 2; J. Chr. von Quistorp, Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts, II, 1796, s. 420 ff.; G. A. Kleinschrod, Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und peinlichen Processe, I, 1797, s. 165 ff.; C. J. A. Mittermaier, Die Lehre vom Beweise in deutschen Strafprozesse . . ., 1837, s. 469.
15 målet krävde ytterligare undersökning, t.ex. när målet tagits upp vid orätt domstol eller av inkompetent domare.'^ Från den romersk-kanoniska rätten recipierades detta sätt att handlägga ett mål, där det icke förelåg fullt bevis men väl mera än ett halvt, i den italiensk-romerska och den tysk-romerska samt i den svenska rätten. I viss utsträckning infördes det även i dansk rätt. Mot detta rättsinstitut, absolutio ab instantia, höjdes visserligen en del kritiska röster under 1600-talet, varvid man bl.a. rekommenderade införandet av det romersk-rättsliga ampliatio,^ men sålänge det var tillåtet att använda tortyr för att frampressa ett erkännande och på så sätt erhålla fullt bevis, innebar detta uppskjutande av målens avgörande, som absolutio ab instantia innebar, icke något större problem, vilket det däremot blev efter det att man under inflytande från upplysningstidens ideologier började förbjuda användandet av tortyr.^ I Preussen avskaffade Fredrik den store tortyren 1740, under de följande årtiondena utfärdades liknande förbud i de andra tyska staterna och 1776 förbjöds den i österrike.^® Nu uppstod frågan, hur man skulle kunna förmå de för svåra brott misstänkta att bekänna. Skulle man låta den misstänkte och anklagade förbli kvar i fängelset i väntan på att en bekännelse skulle mogna fram eller nya bevis skulle framkomma, eller skulle man släppa den anklagade fri efter det att han avlagt värjemålsed? Kunde det anses riktigt, att man höll en dylik anklagad kvar i fängelse, då han icke var dömd för något brott, skulle man icke blott internera honom på något annat sätt för att skydda samhället för en presumtiv brottsling? I praxis försökte man lösa problemet på olika sätt, ofta olika från fall till fall, tills man i början av 1800-talet nådde fram till en gemensam norm, den s.k. allmänna tyska inkvisitionsprocessen, vilken kodifierades i de lagar, som vid denna tid utfärdades i de olika tyska staterna.^^ Inom doktrinen hade man dessförinnan på 1700-talet framfört olika åsikter om dessa problem, vilka åsikter synas vara av allra största intresse även för förståelsen av den svenska rättsutvecklingen på detta område. Sålunda ^ Matthaeus, De criminibus . . comm. ad lib. 48, tit. 17, c. 2; Kleinschrod, Abhandlungen, I, s. 178 ff., 181 ff.; Mittermaier, Das deutsche Strafverfahren, II, 1827, s. 312 ff. * Matthaeus, De criminibus, comm. ad lib. 48, tit. 17, c. 2; Kleinschrod, Abhandlungen, I, s. 173 ff. ® Se härom bl.a. H. Gerland, Der deutsche Strafprozess, 1927, s. 22; Lagkommittéens Förslag till Allmän Criminallag, 1832, s. 120. E. Anners, Humanitet och rationalism, 1965, s. 77, 84. “ Se härtill E. Döhring, Geschichte der deutschen Rechtspflege seit 1500, 1953, s. 319 f.; Mittermaier, Die Lehre vom Beweise, s. 470 f.; Gerland, Der deutsche Strafprozess, s. 21; Lagkodifikationer: Österrike: Gesetz iiber Verbrechen, 1803; Preussen: Kriminalordnung, 1805; Bayern: Strafgesetzbuch, 1813.
16 behandlades dessa problem under senare delen av 1700-talet av bl.a. de båda tyska rättslärda Johann Christian von Quistorp och Gallus Aloys Kleinschrod. Den förstnämnde, som bl.a. blev bisittare i den svenska »tribunal- och över-appellations-domstolen» i Wismar, utgav 1774, medan han ännu var justitieråd och lärare vid det 1760 upprättade Friedrichsuniversitetet i Biitzow, en skrift med titeln: »Rechtliches Erachten, wie in Ermangelung eines vollständigen Beweises, wider einen Angeschuldigten bey vorhandenen genugsamen Verdacht, zu verfahren sey, besonders an denjenigen Oerten, wo die Tortur abgeschaffet worden?», samt 1796, sedan han kommit i svensk tjänst, »Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts», vari han försökte finna lösning på de nyssnämnda problemen. G. A. Kleinschrod, som var hovråd och professor i Wurzburg, behandlade bl.a. dessa frågor i sina 1797—1805 utgivna »Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und peinlichen Processe». Som framgår av själva titeln på v. Quistorps första arbete, har han uppmärksammat det problem och den svårighet, som nämnts tidigare i detta kapitel, nämligen svårigheten att få fram fullt bevis enligt den legala bevisteoriens regler i ett brottmål, där det förelåg ett halvt eller mera än ett halvt bevis men inget erkännande, då man var förbjuden att tillgripa tortyr.^2 I sådana brottmål, där den anklagade skulle ha dömts till döden, om det förelegat fullt bevis, d.v.s. om det förelegat bekännelse eller två vittnens samstämmiga vittnesmål, måste man enligt v. Quistorp först och främst skilja mellan sådana brott, som omedelbart störa statens lugn och säkerhet, såsom rån, brand, mord, kvalificerad stöld, och andra brott, som ehuru allvarliga dock icke störa lugnet och säkerheten i staten. Om i brottmål av det första slaget det för domaren är omöjligt att erhålla fullständig visshet på grund av den anklagades ondska och halsstarrighet och om man försökt olika medel att få fram sanningen såsom täta besök av präster, som förmanat den anklagade att säga sanningen, då skall man enligt V. Quistorp i sådana fall, där det föreligger halvt bevis, som icke kan försvagas, taga hänsyn till den anklagades tidigare levnadsvandel. Visar det sig härvid, att den anklagade tidigare gjort sig skyldig till liknande brott och han alltså själv givit anledning till misstanken, då kan man döma honom till livstids fängelsestraff, varvid han skall hållas i måttfullt men dock regelbundet arbete. Om den anklagade icke har ett brottsligt förflutet, så kan man nöja sig med att sätta in honom i fängelse under cirka två år, under vilken tid han skall utföra ett måttfullt arbete. Under denna tid, när den anklagade sitter i fängelse, skall man på olika sätt försöka få fram närmare upp- ** von Quistorp, Rechtliches Erachten, s. 15 ff.
17 lysningar bl.a. genom tidningspressen. Skulle man på detta sätt få fram fullt bevis för att den anklagade är skyldig och därför skall dömas till döden, så kan fängelsetiden betraktas som ett straff för hans visade hårdnackighet. Lyckas man däremot icke få fram några bevis under de två åren, så bör man släppa ut den anklagade ur fängelset och landsförvisa honom, efter det att han fått svärja en ed att icke hämnas, v. Quistorp rekommenderar härvid, att man tar en omväg till gränsen för att fallet skall bli så allmänt känt som möjligt. De som anklagas för ett grovt brott och som ha ett halvt bevis emot sig men som kunna visa på en tidigare god levnadsvandel och dessutom kunna försvaga det halva beviset, böra få ahsolutio ah instantia enligt V. Quistorp. Dock skola de först ställa säkerhet medelst pant eller borgen, vilken skall tjäna till att de frivilligt inställa sig, om målet tages upp på nytt vid domstolen. Den som icke förmår ställa pant eller borgen, bör man släppa på edlig borgen. I sådana grova brottmål, som icke störa statens lugn och säkerhet, skall man förfara på liknande sätt som i övriga grova brottmål men i dessa mål, som icke störa lugnet och säkerheten, skall man vid insättandet i fängelse låta den anklagade vara fängslad blott ett år i stället för två, och om han under denna tid icke blivit överbevisad, skall han förvisas från det landområde, där brottet blivit begånget. Ahsolutio ah instantia skall användas i samma utsträckning somi tidigare nämnda mål. Både V. Quistorp och Kleinschrod skilja för övrigt på två slag av ahsolutio ah instantia, nämligen den som kommer till stånd genom uttrycklig dom samt den som uppstår genom att man stillatigande släpper den anklagade.^^ Vare sig det är fråga om den ena eller den andra av dessa två slag av ahsolutio ah instantia, så återfår som regel den anklagade vid tillämpningen av ahsolutio ah instantia sin frihet, sin egendom och sina borgerliga rättigheter samt förblir vid dessa, så länge det rättsliga läget är oförändrat för honom. Men, säga de båda författarna, man brukar införa vissa inskränkningar i rörelsefriheten för den anklagade, och det kan även hända, att denne ålägges att regelbundet inställa sig hos domaren. Som tvångsmedel härvidlag brukar man låta den anklagade bjuda borgen eller avlägga ed.^^ Även enligt Kleinschrod finns det fall, där man med tanke på samhällets skydd och dess väl bör tillgripa någon form av internering eller förvaring. Detta gäller framför allt, då det är fråga om grövre brottmål. von Quistorp, Grundsätze, II, § 776; Kleinschrod, Abhandlungen, I, s. 180 f. von Quistorp, Grundsätze, II, § 776; Kleinschrod, Abhandl. I, s. 170, 207 ff. Se härtill även Chr. Martin, Lehrbuch des Teutschen gemeinen Criminal-Processes, 1857, s. 462. 2 - Inger
18 när det föreligger halvt eller mer än halvt bevis.^® Förvaringstidens längd bör härvid stå i viss proportion till dels brottets art, dels den misstänktes och anklagades levnadsvandel och dels orsaken till misstanken, nämligen om vederbörande själv är skuld till misstanken eller om den uppkommit på något annat sätt. I fråga om de svåraste brotten kan livstidsförvaring bli aktuell. Som framgått av det ovanstående, framför även v. Quistorp liknande idéer och förslag som Kleinschrod, men de båda författarna skilja sig väsentligt från varandra, när det gäller frågan om hur förvaringen av den anklagade skall utformas, v. Quistorp kan väl tänka sig förvaring i fängelse, något som Kleinschrod helt avvisar. Han avvisar för övrigt varje form av hårt fängelse, emedan, som han säger, man icke kan straffa den, som icke blivit dömd. Man vet ju icke säkert, om den anklagade är skyldig eller oskyldig. I konsekvens härmed avvisar Kleinschrod helt det sätt, varpå man även i sådana stater, där man avskaffat tortyren, behandlat de anklagade, i det man både låtit dem utstå slag och låtit dem livnära sig på vatten och bröd. Ett sådant behandlingssätt betecknar Kleinschrod som en form av tortyr, vilket han icke vill veta av.^® Kleinschrod önskar, att förvaringsplatsen skall vara sund och i sitt slag bekväm. Han kan dock tänka sig förvaring på en fästning. Internerna skola få arbeta för att slippa gå sysslolösa, och för att de skola bidraga till omkostnaderna för kosthållet, men man skall icke pålägga dem arbete som straff, och kunna de genom detta arbete förtjäna något extra utöver kosthållsbidraget, så böra de få det.^^ Vad är då syftet enligt Kleinschrod med denna förvaring? Jo, dels är det, som ovan nämnts, samhällets väl. Samhället måste skydda sig mot eventuella grova brottslingar. Vilken fara skulle man icke utsätta samhället för, omman släppte en sådan människa lös, där misstanken grundats på vederbörandes tvetydiga eller onda karaktär, som blivit uppenbar genom tidigare begångna brott.^® Det finns emellertid även ett annat syfte med denna förvaring, nämligen att den antingen, om den misstänkte är skyldig, skall förmå framkalla en bekännelse hos honom, eller åtminstone få honom på bättre tankar och förmå honom att besluta sig för att i framtiden föra ett bättre liv. Skulle den misstänkte vara oskyldig, så bör det genom förvaringen bli klart för honom, att han i fortsättningen skall uppföra sig försiktigare, så att inga misstankar kunna uppstå. Ytterligare ett syfte med förvaringen är, att man kan hoppas på att det under tiden framkommer ytterligare bevis, och därför bör domaren under denna förKleinschrod, Abhandl., I, s. 28 ff. Kleinschrod, Abhandl., I, s. 26 f. Kleinschrod, Abhandl., I, s. 24 f. Kleinschrod, Abhandl., I, s. 24.
19 varingstid beflita sig om att söka få fram dylika. Under förvaringstiden skall den misstänkte ofta uppmanas till uppriktig bekännelse. Härvid kan domaren taga till sin hjälp biktfadern eller någon annan präst, en domstolsrepresentant eller annan tillförlitlig person, som kan mana den misstänkte till bekännelse. Härvidlag är det av vikt, att vederbörande medhjälpare är insatt i målet, så att han kan utgå från det i sina förmaningar.^® Om den misstänkte icke bekänner sin skuld, innan förvaringstiden gått ut, bör han icke då släppas helt fri utan åläggas viss rörelsebegränsning, ställas under viss bevakning eller åläggas att ställa viss pant, till dess att all misstanke är borta. Såväl V. Quistorp som Kleinschrod rekommendera alltså mycket ivrigt dels tillämpningen av ahsolutio ab instantia och dels hårdare eller mildare, längre eller kortare förvaring av de misstänkta i de fall, då man på grund av bristande bevisning måste uppskjuta målets avgörande, d.v.s. vid ahsolutio ab instantia. Båda författarna anse det oriktigt att slutligt frikänna dem som misstänkas och anklagas för brott, där det förebragts mer än halvt eller halvt bevis. V. Quistorps förslag, att man bör eller kan förvara de misstänkta i fängelse, påminner för övrigt i hög grad om det förslag, som inkvisitorn och biskopen Bernard Gui gav i sin handbok för inkvisitorer, vilken troligen skrevs på 1320-talet. Han rekommenderade nämligen där, att man skulle hålla de anklagade i fängsligt förvar till dess, de bekände.-® Det ur svensk rättshistorisk synpunkt mest intressanta med dessa arbeten av von Quistorp och Kleinschrod är dels, att vi få veta, att man i de olika tyska staterna under 1700-talet tillämpat ahsolutio ab instantia och någon form av förvaring av de anklagade, då de icke voro villiga att bekänna, och dels de förslag till behandling av dessa misstänkta, som de båda författarna framföra, vilka förslag onekligen uppvisa stora likheter med institutet »insättande på bekännelse» i Sverige under 1700- och 1800-talen. I Tyskland och Italien kodifierades institutet ahsolutio ab instantia i början av 1800-talet.-^ Det dröjde emellertid icke så länge, förrän man under inflytande från bl.a. engelsk och fransk rätt i Tyskland började kritisera tillämpningen av inkvisitionsprocessförfarandet och den legala bevisteorien, och vid århundradets mitt och de därpå närmast följande Kleinschrod, Abhandl., I, s. 50 f. Bernard Gul, Manuel de I’inquisiteur (De modo, arte et ingenio inquirendi et examinandi hereticos credentes et complices eorundem), I, s. 104—107, 182 f., II, s. 54 —57. Mittermaier, Das deutsche Strafverfahren, § 186; Mittermaler, Die Lehre vom Beweise, §§ 64—65. Se även F. Hartl, Das Wiener Kriminalgericht, 1973, s. 232 ff.
20 årtiondena genomfördes processrättsliga reformer i flertalet tyska stater, och man övergick till bl.a. fri bevisprövning och bevisvärdering.^^ Innan vi lämna rättsutvecklingen beträffande absolutio ab instantia i Tyskland, skola vi notera den kritik, som den framstående juristprofessorn i Heidelberg C. J. A. Mittermaier riktade mot detta institut. Denna kritik är av intresse ur olika synpunkter. Dels speglar den de nya idéer, som började göra sig gällande på kontinenten redan under 1800-talets förra hälft, och dels finner man i denna kritik argument, som senare tagas upp i den svenska debatten omdetta rättsinstitut. I sina arbeten »Das deutsche Strafverfahren . . .», som utkom 1827, och »Die Lehre vomBeweise im deutschen Strafprozesse . . .», som utkom första gången 1809 och därefter 1834, framhåller han bl.a., att detta handläggningssätt saknar stöd i den allmänna lagen, och det synes icke vara konsekvent, ty om åklagaren saknar bevis, så bör den tilltalade förklaras oskyldig och släppas såsom sker i den engelska och den franska rätten, även om man kan antaga, att flertalet av dessa personer, som råka ut för absolutio ab instantia skulle ha dömts skyldiga, om målen handlagts inför en jury, som dömt även efter indicier. Det är felaktigt, säger Mittermaier, att på detta sätt genom att tillämpa absolutio ab instantia i samhällsskyddets intresse tillfoga den misstänkte och tilltalade lidande i form av processkostnader, borgen, polisövervakning och t.o.m. skyddsarrest, mistande av medborgerligt förtroende och ämbetsuppdrag, och hela detta felaktiga handlingssätt är en följd av en alltför snäv bevisteori. Samtidigt konstaterar han, att det är kodifierat i flera staters lagar och att det tillämpats i praxis under tre århundraden.-® En intressant upplysning om tillämpningen i praxis i Tyskland under 1800-talet av institutet absolutio ab instantia får man för övrigt av en artikel i det band av Carl Schmidts Juridiskt Arkif, som utkom i Kristianstad 1839—1340. Artikeln handlar »Om det förra Svenska Pommerns Kriminal-rätts-författning i dess praktiska riktning» och är författad av hovrättsrådet Wilhelm Ziemssen.®^ Författaren säger där i en not vid redogörelsen för institutet absolutio ab instantia, att »Absolution von der Instanz» betyder till sina följder detsamma som de i svensk rätt förekommande begreppen »icke kan åt saken fällas» och »lämna saken till framtiden». »Men», säger Ziemssen, »vi sätta aldrig på bekännelse, såsom under vissa omständigheter kan äga rum i Sverige vid gröfre förbrytelser, enl. K.B. 22 Mars 1803, 4 punkten».®® Man blir vidare informerad om Gerland, Der deutsche Strafprozess, s. 22 f., 25. Se not 21 ovan. C. Schmidt, Jur. Arkif, bd 10, 1839—1840, s. 161—205. 25 S. 193, not 19.
21 att institutet ifråga ofta kommer till användning i Tyskland och att det innebär, att den anklagade alltid sättes på fri fot, ävenom han hänvisas till »Police-maktens särskilta inspection».»Honom vidlåder blott den fläck, att han ej förmått göra sig fri från misstankan om en begången förbrytelse, och undersökning kan, så snart nya grunder till misstanka uppstå, åter mot honom anställas efter hvad tids förlopp som I sin »Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning» meddelar justitierådet Christian Naumann år 1864 ungefär samma upplysningar som Ziemssen angående behandlingen av de för brott misstänkta, vilkas mål lämnats åt framtiden.*** Han säger, att i den österrikiska strafflagen av år 1803 förekommer varken någon formav tortyr under rannsakningen och ännu mindre efter det domen blivit fälld eller något extraordinärt straff i brist på fullständig bevisning. I den bayerska strafflagen av år 1813 finns visserligen institutet ahsolutio ab instantia upptaget men intet insättande på bekännelse, och intet extraordinärt straff drabbar den, vars mål lämnats åt framtiden. Däremot använder staten säkerhetsmedel mot en för brott svårt misstänkt person, av vilken man framgent befarar lagöverträdelser. Dessa säkerhetsmedel bestå i polisförfogande och inskränkt resandefrihet samt ställande av borgen, och att han vid tillsägelse skall infinna sig vid domstol. Kan han ej ställa borgen, tillgriper man polisuppsikt. Vid misstanke om mycket grova brott kan det bli tal om borgen eller förflyttning till allmänt arbetshus. Vidare har man en preskriptionstid av två, tre eller fem år för upphörande av dessa följder av ahsolutio ab instantia. Dock kan polisuppsikten förlängas. Även i den preussiska strafflagen av år 1854, Strafgesetzbuch fur die Preussischen Staaten, finnas liknande bestämmelser om polisuppsikt m.m. upptagna,^® Av de här refererade artiklarna i C. Schmidts Juridiskt Arkif och Chr. Naumanns Tidskrift framgår alltså, att man i Tyskland vid den tid, när dessa artiklar skrevos, icke tillgrep förvaring i fängelse för att pressa fram bekännelse av dem, som blivit frikända ab instantia. Ziemssen kallar för övrigt ett dylikt förfaringssätt tortyr.^^ Ziemssens och Naumanns uppgifter bestyrkas också av Mittermaiers ovan refererade uttalanden om institutet ahsolutio ab instantia och dess tillämpning i praxis. Polisövervakning och skyddsarrest kunde tydligen förekomma men icke förvaring i åratal i fängelse.^^ S. 192. 27 S. 199. 28 S. 199. 2® Naumann, Tidskrift, bd 1, s. 626 f. 2® Naumann, Tidskrift, bd 1, s. 627, not 1. *7 C. Schmidt, Jur. Arkif, bd 10, s. 193, not 19. 22 Se härtill även Harti, Das Wiener Kriminalgericht, s. 233. helst».^®
22 Som ovan nämnts recipierades den legala bevisteorien och institutet ahsolutio ab instantia även i de nordiska länderna. Rättsutvecklingen i Danmark följde därvid icke helt samma linjer som de ovan här nämnda på kontinenten och de —senare här belysta —i Sverige, men där finns påtagliga paralleller och likheter, somtyda på en reception av tysk-romersk rätt även i Danmark. Enligt Christian V:s Danske Lov 1683 var straffprocessföringen ackusatorisk till sin karaktär, men i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet recipierade man även i Danmark den inkvisitoriska processföringen, vilket tydligt framträder i några kungliga förordningar 1771, 1796 och 1819.^^ Dock fanns det vissa ackusatoriska drag kvar i den danska straffprocessföringen även efter de nämnda förordningarnas utfärdande, varför man torde kunna karakterisera processformen såsom en blandad sådan, där dock det inkvisitoriska draget var det mest framträdande.^^ Med införandet av en till övervägande del inkvisitorisk straffprocess och samtidigt den legala bevisprövningen kom man även i Danmark att recipiera en formav institutet ahsolutio ab instantia, nämligen »Frifindelse for videre Tiltale».®® Det innebar, att i sådana brottmål, där det icke förelåg fullt bevis, lämnade man målet åt framtiden. Man frigav den anklagade för tillfället men med det förbehållet, att målet kunde tagas upp på nytt, närhelst nya bevis framkommo. En dylik preliminär dom kunde även medföra vissa straffpåföljder såsom förlust av medborgerliga rättigheter, böter motsvarande processkostnaderna samt polisuppsikt. Förutom detta institut, »Frifindelse for videre Tiltale», medförde det inkvisitoriska processförfarandet och tillämpningen av den legala bevisprövningen, att man började använda tortyr för att pressa frambekännelse hos de anklagade under rannsakningsstadiet, där det förelåg starka indicier mot vederbörande. Likaså började man tillämpa en mycket hård form av rannsakningshäkte, varetasgtsfxngsel, där man kunde låta arrestanten sitta »på bekendelse» under åtskilliga veckor, ja månader, och varifrån man regelbundet hämtade in honom för förnyade förhör inför domaren.^® Man bör i detta sammanhang observera, att det var domaren, som själv ** Forordninger og aabne Breve 15/6 1771, 3/6 1796, 13/10 1819; S. Hurwitz, Den danske Strafferetspleje, Hefte 1, 1937, s. 36. Hurwitz, Den danske Strafferetspleje, H. 1, s. 37. H. Hage, De faste Statsdommere og Edsvorneretten, 1847, s. 109 ff. Se härtill även J. E. Larsen, Foreiazsninger over den danske Criminalproces. — Det saakaldte extraordinsere Tyvsbevis, 1857, s. 254 f. Märk dock, att Larsen framhåller, att en sådan dom är slutlig och att målet kan tagas upp på nytt endast i högre rätt. L. hänvisar beträffande institutet Frifindelse for videre Tiltale till Circ. 6/4 1816 og Fdg 23/4 1845 § 2, Fdg 24/10 1837 $ 6. H. Tamm, Ideer og personer bag retsplejereformen, 1969, s. 12 f.; H. MunchPetersen, Retspleje og Kultur, 1913, s. 15; Retspleje-Reformen. En Oversigt, 1899, s. 32 f. 36
23 avgjorde om och huru länge den anklagade skulle hållas i dylikt rannsakningshäkte, liksom det var domstolen, som utan någon underställelse under högre instans dömde till »Frifindelse for videre Tiltale». Det danska varetsegtsfjengsel motsvarar närmast det som i 1734 års svenska lag kallades »svårare fängelse» och icke institutet insättande på bekännelse. Även i Danmark växte det så småningom fram en hård kritik av det inkvisitoriska processförfarandet. Några av de främsta kritikerna voro Anders Sandoe 0rsted, Harald Raasloff och Hother Hage.^^ 1837 förbjöds användandet av tortyr för att pressa fram bekännelse i samband med rannsakningen, men trots ett omfattande reformarbete av rättegångsbalken dröjde det ända framtill 1916, innan man fick en ny sådan i Danmark, i vilken den ackusatoriska principen åter komtill heders. Tamm, Ideer, s. 23—37.
Kap. 2. Instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» i svensk rättsutveckling före 1803 Med inflytandet från framför allt romersk-kanonisk och senare tyskromersk rätt på den svenska rätten alltifrån landskapslagarnas tid och framåt genom seklerna recipierades så småningom i den svenska processrätten den legala bevisteorien och i viss utsträckning den inkvisatoriska, undersökande, processföringend Man kan spåra denna reception redan under medeltiden, men den blir tydligare och mer framträdande under 1600- och 1700-talen i och med de livligare förbindelserna med kontinenten. När det gäller institutet absolutio ab instantia, finner man redan i det svenska domstolsmaterialet från 1500- och 1600-talen, huru detta rättsinstitut växer frami och med receptionen av den legala bevisteorien, vilken reception medförde liknande svårigheter för de svenska domarna, som de som omnämnts i föregående kapitel beträffande domarna på kontinenten. När det förelåg halvt eller mer än halvt bevis i ett grovt brottmål och den för brottet tilltalade nekade till gärningen, var man icke alltid villig att låta honom fria sig med värjemålsed på grund av faran för mened och icke heller villig att helt fria honom, utan antingen fattade man en preliminär dom, vars rättsverkningar hade rättskraft till dess att ny bevisning framförts från den anklagades sida, eller också lämnade man målet åt framtiden och ställde det under Guds dom, med eller utan hänvisning till den romerskrättsliga satsen i de domarregler, som tillskrivas Olaus Petri: »Förthy thet är altiid bätre at giffua en brotzlig man lös än ath pijna och plåga honom, som obrottzligann är».- Detta förfaringssätt ledde så * Se härom G. Inger, Das Geständnis in der schwedischen Prozessrechtsgeschichte. ® J. E. Almquist, Domareregler från den yngre landslagens tid med inledning och kommentar, 1951, punkt 31, s. 33. — I den romerska rätten finner man motsvarande sats i D. 48. 19. 5 (Trajanus).
25 småningom fram till införandet av institutet ahsolutio ab instantia. Som exempel på dessa här nämnda förfaringssätten, nämligen att fälla en preliminär dom och att ställa målet under Guds dom kan nämnas ett mål, som behandlades inför konungens nämnd vid distingsmarknaden i Uppsala 1553 och vilket tidigare handlagts på Olands häradsting. Målet gällde en man, som stod anklagad för dråp på en dräng.^ Mannen nekade till brottet, men indicierna mot honom voro så starka, att nämnden icke ville värja honom varken på häradstinget eller i högsta instans. Med anledning härav kunde domaren icke fria honom. Då det emellertid tydligen icke förelåg full bevisning men det var fråga omett grovt brott och starka indicier, så beslöt man, att mannen skulle bli kvar i Kungl. Maj:ts häkte, »Thill thess widere beskedh wm en san baneman kann före komme eller ath han Kong:e Mrttz gunst och Nådhe Åthniutandes warder». Man uppsköt alltså det slutliga avgörandet av målet till dess, nya bevis kunde framkomma eller, om så ej skulle bli fallet, mannen kunde släppas fri genomkungligt ingripande. Ett liknande mål finner man i Stockholm stads tänkebok för år 1581.'^ Det gällde en guldsmed, som misstänktes för att ha författat och spritt en smädevisa. Guldsmeden förnekade, att han hade författat visan. Han påstod, att han hade fått skriva av den efter en förlaga, som några ämbetssvenner haft med sig på en källare i staden. Guldsmeden hade emellertid starka indicier emot sig, och domen kom att lyda på förvaring i fängelse, till dess han kunde utpeka, vilka män det var, som han hade fått visan av. Mot mannens nekande ansåg man sig tydligen icke kunna fälla honom, men man fällde en preliminär dom. Ett exempel på »ställande under Guds dom» finner man i Stockholms stads tänkebok 1593.^ Det var i detta fall fråga om en kvinna, som stod anklagad för trolldom. Då man emellertid på grund av de förebragta bevisen icke kunde döma den anklagade kvinnan till döden utan endast till förvisning, så gjorde man detta med det uttalandet, att om hon gjort sig skyldig till det, för vilket hon stod tilltalad och till vilket hon nekade, så skulle Gud få döma därom, som ser och vet allt, som är fördolt. Man lämnade alltså målet åt framtiden och ställde det under Guds dom. Ytterligare ett sådant exempel på »ställande under Guds dom» finner man i Sunnerbo härads dombok 1609.® I detta fall var det fråga om en kvinna, som anklagats av befallningsmannen för barnamord. Hon nekade ® N. Edling, Uppländska konungsdomar från Vasatiden intill Svea hovrätts inrättande, 1933, s. 124 f. ^ STB, NF 6, 1945, s. 229 (7/1 1581). 5 STB fr. 1592, I, 1939, s. 157 ff. (17/9 1593). * N. Aschan, Ur Sunnerbo härads domböcker, II, 1935—1938, s. 8. — J. E. Almquist. Om de senare domarreglerna, 1952, s. 6 (23/10 1609).
26 till gärningen, ehuru hon blev »granneligen» förhörd på åtskilliga sätt både i fängelse och annorledes. Domslutet kom härvid att lyda: ». . . så effter säcken war oss gruffweliga blindh, therföre tycktis oss alla att wij wille himstella Gudh then domen ok att wara bättre att sleppa en skylligan en neppsa en oskylligan,. . I detta sistnämnda fall finner man, hur domstolen, när den hänsköt domen till Gud, även uttryckligen hänvisade till den ovannämnda satsen i de Olaus Petri tillskrivna domarreglerna. I Karl IX:s lagförslag godtogs denna form av handläggning av mål, nämligen att saker, som icke kunde bevisas, skulle få lämnas åt Guds dom. Det heter nämligen i Tingsmålabalken i det nämnda lagförslaget, att om en anklagad i högmåls- och edsöresbrott icke erkände trots pinligt förhör, så skulle han släppas fri. »Saak som honom witt ähr hempnes Gudh, om han brotzlig ähr».’ Från 1600-talet finns det flera exempel på detta handläggningssätt, d.v.s. att då det icke förelåg fullt bevis och man icke vågade eller ville använda värjemålsed på grund av faran för mened, så ställde man målet och den anklagade under Guds dom —med eller utan hänvisning till den ovannämnda satsen i domarreglerna.® Det var alltså en redan tidigare i praxis och lagförslag förekommande rättsregel, som stadfästes i förordningen av den 2 mars 1683 rörande processordningen vid »General och Regementz Rätterne», där det i 20 § heter: »Men skulle eliest liknelserne wara så store / thet meened wore til at befahra / och likwäl Dommaren intet kunde hafwa så fullkomlige skiähl at dömma then misstänckte til giärningen / tå må wäl en Dommare också lämna saken under Gudz dom och framtiden / til thes Gud behagar thet widare uppenbahra / men doch ther til icke skrida wtan i största nödfall och när ingen annan utwäg efter all mögelig inquisition är til at finna / jämwäl thet äntå referera til Kongl. May:t eller til then hans Öfwer-Commendo och dom i wärio hafwer».® Även i 1685 års sjöartiklar finnas dessa bestämmelser om »ställande under Guds dom» intagna.^® Samma stadgande rörande »slike mörke och twifwelachtige mål / ther sanningen på annat sätt / efter menniskligit förstånd och all anwänd flit icke utletas kan / at heller lämna ^ Lagförslag i Carl IX:s tid, 1864, s. 248, Tingzmålabalken, kap. (19). ® Se S. Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag (1654—1734), Svea Hovrätt. Studier till 350-årsminnet, 1964, s. 297. — Resolution 21.4.1669, Örebro Länsstyrelse: Landskansliet, Svea Hovrätts bref 1665—1682, Vol. D I:qa No 2, ULA; Resolution 29.11.1670, därsammastädes; Resolution 9.2.1683 Örebro Länsstyrelse: Landskansliet, Svea Hovrätts bref 1683—1699, Vol. D I:qa No 3. ULA. * J. Schmedeman, Kongl. Stadgar m.m., 1706, s. 836 f. — Chr. Naumann, Tortur, insättande på bekännelse m.m.. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, utg. af Chr. Naumann, 1864, s. 619. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 962 (punkt 20).
27 the misstänckte under Gudz Domb / än plåga och dömma någre oskyldige» återfinnes i det kungl. brevet till hovrätten i Dorpat av den 22 december 1686.^^ Även i ett brev till Svea hovrätt den 14 december 1707, utfärdat av de medlemmar av kungliga rådet, som förordnats och befullmäktigats att under konungens vistelse utanför landets gränser administrera justitieärendena, nämnes detta processuella förfaringssätt att ställa ett mål under Guds dom och lämna det åt framtiden, till dess Gud behagar »vidare uppenbara» saken. Trots att det i ett kungl. brev av den 11 november 1695 liksom i lagkommissionens förslag till rättegångsbalk 1723 samt i den slutliga lagtexten framhölls, att i mörka mål, där man icke kunde utleta, vad som var rätt, var det bättre att fria den brottslige än att fälla en oskyldig, d.v.s. samma princip, som tidigare här anförts ur de Olaus Petri tillskrivna domarreglerna,^^ så infördes bestämmelserna om institutet »ställande under Guds dom och lämnande till framtiden» i Rättegångsbalken i 1734 års lag, där det i RB 17: 32 heter: »Nu är i svårare brottmål mer än halft bevis emot then, som anklagas, och nekar han äntå gierningen: finner Domaren thet fahra är om mened; lemne saken til framtiden, tå then kan uppenbar varda». Paragrafen upptogs icke utan visst kritiskt motstånd i lagen. Sålunda utsatte den framstående lagkommentatorn, f.d. häradshövdingen Petter Abrahamsson denna paragraf för en ingående kritisk granskning, när förslaget till rättegångsbalk skulle antagas av riksdagen 1734. »Här säges», yttrade Abrahamsson, »att där fara är för meneed i swåra bråttmål, må domaren lämbna saken till framtijden. Däraf fölljer, at en anklagad kan komma at stå hela hans lijfstijd sub reatu. Härwid synes det böra komma i consideration, som står i domarereglorne § 31 och så lyder. ’Nu är saken stundomså blind, at Nämbden säger sig hwarcken kunna wärja eller fälla och är så när saken, som förr. Men det är icke rätt sagt, för ty om de icke kunna fälla honom, så är han werjder nog, och bör gifwas löös, ty at den, som icke kan bindas till saken, han skall warda frij.’ Detta, som i domarereglorne således är infördt, grundar sig uti billigheet, och har ingen skadelig consequence med sig, ty at hwar och en weth, at den anklagade blått utaf brist på bewijs blifwit frij». Med denna hänvisning till punkt 31 i Domarreglerna föreslog så Abrahamsson, att den misstänkte “ Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1088. —Naumann, Tortur, s. 619. Se även kungl. brev till Svea hovrätt 7/7 1700 och 18/11 1718, anförda hos Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297, samt kungl. brev 14/12 1709, anfört hos J. Kreiiger, Försök att framställa den svenska kriminalprocessens utveckling, 1884, s. 197. Kungl. brev 14/12 1707, Svea hovrätts arkiv, RA. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1430; Kreiiger, Försök, s. 191; Förarbetena till Sveriges rikes lag, VI, s. 525, RB 23: 1; 1734 års lag: Missg. B 13:3; RB 17:20 o. 23:3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=