159 Vid de närmast följande förhören med hustrun och barnen vidhöll var och en sitt tidigare avgivna vittnesbörd.® När hovrätten ånyo handlade målet den 23 februari 1720 tillfrågades Jöns, om han berett sig till döden, så att han kunde dö salig, och om han var beredd att bekänna, att han mördat Olof, omvilket brott »han af alla omständigheter elljest nogsamt fins wara öfwertygad». Jöns svarade, att han hoppades vara beredd, när Gud ville kalla honom. Man framhöll då för honom, att han nog snart skulle komma att kallas bort från denna världen som straff för de gruvliga gärningar, som han gjort sig skyldig till, och att han därför gjorde väl, om han till sin själs välfärd bekände sin synd. Man påpekade härvid för honom, att redan den gudlöshet, som han begått, då han förbannat sig själv, sin hustru, sina barn och sitt bohag till domens dag samt då han dessutom tvingat sin hustru till samma gudlöshet, i och för sig förtjänade döden. Jöns nekade icke till att han tvingat sin hustru att med sig förbanna sig själv, barn och bohag men skyllde på att han varit drucken. Han påstod sig icke veta, att han sagt »till domens dag». När man framhöll för Jöns, att hans egen son berättat om slagsmålet och Jöns’ bekännelse inför sin hustru, svarade Jöns, att barn så lätt kunna lockas och bedragas. Man påpekade då, att gossen avgivit sin bekännelse frivilligt och otvungen. Då hovrätten icke lyckades pressa fram någon bekännelse, beslöt den att avgöra målet. Varje ledamot avgav härvid sitt votum. Givetvis innehålla dessa vota alla de tidigare här återgivna indicier och vittnesbörd men dessutom innehålla de rätthistoriskt sett ytterst intressanta resonemang om bevisens värde. Under hänvisning till bland annat 5 Mos. 19: 15 och Matt. 18: 16 i bibeln, där det föreskrives, att ingen må dö på ett vittnes utsago, det fordras minst två eller tre vittnen, till gällande lands- och stadslag och Krigsartiklarna, enligt vilka det fordras minst två vittnen eller egen bekännelse, samt till Kungl. Maj:ts rescript av den 30 april 1690, i vilket Kungl. Maj:t varnar domarna att döma på presumtioner, huru klaraoch talande de än kunna vara, så kunde hovrätten enligt assessor Auseen icke vara beredd att döma denne Jöns till döden, men däremot skulle man kunna anhålla hos Kungl. Maj:t att få antyda för Jöns, att han redan var dömd till döden och så låta prästerna bereda honom för döden samt föra ut honom pä rättareplatsen, såsom omhan skulle avrättas. Kanske skulle han då göra en sann bekännelse. Detta förslag innebar alltså återigen, att man skulle tillgripa en formav territion. I lagmannen Nordbergs yttrande finner man det från romersk-kanonisk « 16/12 och 18/12 1719.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=