31 i detta sammanhang observera det kungl. brevet till Svea hovrätt den 22 april 1724, i vilket Snevringe härads tingsrätt meddelas rätt att spänna handklovar på en häktad person och hänga upp honom på väggen och spöa honom för att om möjligt pressa fram en utförligare bekännelse.^® Samtidigt påpekas dock i brevet, att det enligt kungl. förordningar och domarreglerna är förbjudet att plåga eller pina någon till bekännelse av en missgärning. Häradshövdingen skulle emellertid icke få tillgripa detta spöande, förrän han funnit, att allt hopp var ute att själv eller genom prästerskapet kunna förmå den häktade att avgiva en fullständig bekännelse. I 1734 års lag finner man också den bestämmelsen, att »I grofva brottmål må Domaren försöka med svårare fängelse, at få sanningen i liuset, ther bindande liknelser och omständigheter finnas emot then, som anklagad är: förfare doch ther med varsamliga» (RB 17: 37). Här tillåtes alltså en viss tortyr under vissa omständigheter och i vissa mål för att pressa fram bekännelse, trots att man tidigare i samma lagrum helt generellt förbjudit domare och befallningshavare att »låta någon til bekännelse pinas och plågas». Denna motsättning mellan det generella förbudet och undantaget därifrån reagerade man emot redan, när lagen skulle antagas. I sin kritik av lagförslaget yttrade sålunda Petter Abrahamsson: »Här förbiudes, at någor skall pijnas och plågas till bekännelse, det och i långliga tijder har igenom åthskillige förordningar warit förbudit, och ändå tillåtes i grofwa bråttmåhl at försökia med swåra fängelse at få sanningen i dagsliuset. Detta är äfwen en tortur, och ehuru någon gång kunnat hända, at sanningen genom bekiännelse dymedelst kommit i dagsliuset, är och så händt, at domaren af slijkt undersökningssätt ej fådt mera uplysning sedan än förr därföre är skiäligt, att all tortur äfwen med swåra fängelse aldeles förbiudes, ty att fast bättre är, at gifwa en bråtzlig löös, än att pijna och plåga den, som obråttzlig är. Men skulle änteligen någon domare påstå at få bruka swåra fängelse, såsom ett medel at därigenom af den misstänckte få bekiännelse; så må det aldrig tillåtas, med mindre at domaren i samma fängelse och på lijka lång tijd insättes, ifall han dymedelst ej erhållit af den misstänckte en tillräckelig och pålijtelig bekiännelse, och dess utan wara skyldig at ärsättia honom all af den brukade torturen förorsakad skada». På denna kritik svarade lagkommissionen, att paragrafen »tyckes wara nog warsamt clausulerat och praxis har wisat, at många delieqventer genom swårare fängelse blifwit brachte til bekännelse. Men at domaren, som ex nobili officio på sådant sätt söker få missgiärningsman till bekännelse skall. Kungl. br., Svea hovrätts arkiv, RA. Förarbetena, VIII, s. 236. 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=