66 förut okända bevis upptäckas, men härvid liksom vid fullkomlig befrielsedom fordras tillstånd av Högsta domstolen, överappellationsrätten, för att målet skall få tagas upp till ny behandling. Vid åtalsfrihet tills vidare äger ny undersökning rum, så snart någon anledning därtill visar sig utan föregående anmälan hos överdomstolen, »och den innebär i sjelfwa werket så litet någon egentlig befrielse, att man till och med qwarhåller den tilltalade i häkte, om målet är af grof beskaffenhet, och han ej kan ställa borgen för sin person Lagkommittéen påpekar, att man tidigare haft en liknande ordning även i Frankrike men att man frångått den i de nyare processordningarna. Däremot tillämpas denna ordning med tre olika slag av befrielsedomar i Sverige, och lagkommittéen uttalar den misstanken, att svensk processrätt härutinnan kan ha rönt påverkan från den tyska."® Den första formen av befrielsedom som tillämpas i svensk processrätt är den, då den tilltalade förklaras helt och hållet fri, då han anses ha ingen eller ringa misstanke emot sig och därför, som det ibland heter, »må njuta sin oskuld till godo». Den andra formen är den, då domstolen förklarar, att man ej kunnat fälla den tilltalade till saken, då han har halvt bevis emot sig, och den tredje formen är den, då saken lämnas till framtiden, då det är fråga om ett svårare brott och mer än halvt bevis förekommit mot den tilltalade. Denna tredje form av befrielsedom motsvarar tyskarnas åtalsfrihet tills vidare eller absolutio ab instantia. Lagkommittéen anser det icke osannolikt, att den svenska seden att i dylika fall sätta in de anklagade i fängelse på bekännelse recipierats från tysk rätt. Det är blott den skillnaden, säger lagkommittéen, att i Sverige har detta bruk antagit karaktären mera av en extraordinär bestraffning än av ett säkerhetsmått, då den misstänkte icke kunnat såsom i Tyskland genom borgen fria sig från fängelse. Lagkommittéens uttalade förmodan om tysk påverkan på svensk processrätt med avseende på institutet »insättande på bekännelse» styrker den i andra kapitlet av föreliggande undersökning framförda tanken på en möjlig reception av utländsk, främst tysk, rättspraxis. Då nu lagkommittéen, såsom ovan framhållits, ej är av den meningen, att man kan gradera ett bevis och därför avvisar bevisningssystemet med hela och halva och mer än halvt bevis, så anser den, att det icke finns något skäl för att bibehålla de olika slagen av befrielsedomar. Förutsättningen för att man skall kunna döma enligt den gamla ordningen är, att man graderar bevisen i hela och halva dylika. Om man avskaffar denna gradering, måste man också avskaffa ordningen med de tre olika formerna av befrielsedomar. Lagkommittéen föreslår, att man skall införa den ®® Förslag . . ., s. 151. ™ Förslag 151.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=