22 Som ovan nämnts recipierades den legala bevisteorien och institutet ahsolutio ab instantia även i de nordiska länderna. Rättsutvecklingen i Danmark följde därvid icke helt samma linjer som de ovan här nämnda på kontinenten och de —senare här belysta —i Sverige, men där finns påtagliga paralleller och likheter, somtyda på en reception av tysk-romersk rätt även i Danmark. Enligt Christian V:s Danske Lov 1683 var straffprocessföringen ackusatorisk till sin karaktär, men i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet recipierade man även i Danmark den inkvisitoriska processföringen, vilket tydligt framträder i några kungliga förordningar 1771, 1796 och 1819.^^ Dock fanns det vissa ackusatoriska drag kvar i den danska straffprocessföringen även efter de nämnda förordningarnas utfärdande, varför man torde kunna karakterisera processformen såsom en blandad sådan, där dock det inkvisitoriska draget var det mest framträdande.^^ Med införandet av en till övervägande del inkvisitorisk straffprocess och samtidigt den legala bevisprövningen kom man även i Danmark att recipiera en formav institutet ahsolutio ab instantia, nämligen »Frifindelse for videre Tiltale».®® Det innebar, att i sådana brottmål, där det icke förelåg fullt bevis, lämnade man målet åt framtiden. Man frigav den anklagade för tillfället men med det förbehållet, att målet kunde tagas upp på nytt, närhelst nya bevis framkommo. En dylik preliminär dom kunde även medföra vissa straffpåföljder såsom förlust av medborgerliga rättigheter, böter motsvarande processkostnaderna samt polisuppsikt. Förutom detta institut, »Frifindelse for videre Tiltale», medförde det inkvisitoriska processförfarandet och tillämpningen av den legala bevisprövningen, att man började använda tortyr för att pressa frambekännelse hos de anklagade under rannsakningsstadiet, där det förelåg starka indicier mot vederbörande. Likaså började man tillämpa en mycket hård form av rannsakningshäkte, varetasgtsfxngsel, där man kunde låta arrestanten sitta »på bekendelse» under åtskilliga veckor, ja månader, och varifrån man regelbundet hämtade in honom för förnyade förhör inför domaren.^® Man bör i detta sammanhang observera, att det var domaren, som själv ** Forordninger og aabne Breve 15/6 1771, 3/6 1796, 13/10 1819; S. Hurwitz, Den danske Strafferetspleje, Hefte 1, 1937, s. 36. Hurwitz, Den danske Strafferetspleje, H. 1, s. 37. H. Hage, De faste Statsdommere og Edsvorneretten, 1847, s. 109 ff. Se härtill även J. E. Larsen, Foreiazsninger over den danske Criminalproces. — Det saakaldte extraordinsere Tyvsbevis, 1857, s. 254 f. Märk dock, att Larsen framhåller, att en sådan dom är slutlig och att målet kan tagas upp på nytt endast i högre rätt. L. hänvisar beträffande institutet Frifindelse for videre Tiltale till Circ. 6/4 1816 og Fdg 23/4 1845 § 2, Fdg 24/10 1837 $ 6. H. Tamm, Ideer og personer bag retsplejereformen, 1969, s. 12 f.; H. MunchPetersen, Retspleje og Kultur, 1913, s. 15; Retspleje-Reformen. En Oversigt, 1899, s. 32 f. 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=