179 Nilssons följeslagare nekade såväl till smugglingen som våldshandlingen, men han erkände, att han hade varit ombord på tulljakten, där han legat nere i ruffen. Han hade också ombord på jakten hört buller och sett Holm vara blodig samt saknat Warlund. De bortbeordrade båtsmännen vitsordade, att Anders Nilsson och hans följeslagare tagits ombord. Det fanns även vittnen, som sett Anders Nilsson och hans följeslagare vid Näsboö morddagen i färd med att tappa rom från ett fat på ankare, som de sedan transporterat i en liten båt. Warlunds döda kropp återfanns först ett år senare, den 6 oktober 1825. Den för brotten misstänkte Anders Nilsson hade aldrig tidigare varit anklagad för något brott. Om Holms skador konstaterades, att dessa hade kunnat bli dödande, om icke Holmhaft så god fysik. Underrätt var Sjötullsrätten i Göteborg, som meddelade dom den 17 mars 1825 och ställde saken på framtiden jämlikt RB 17: 32. Målet underställdes därefter Göta hovrätt jämlikt RB 25:5. Redan den 29 augusti 1825 hemställde hovrätten om Anders Nilssons sättande på bekännelse, vilket beslöts i konselj den 6 oktober samma år. Enligt fånglista från Malmöhus fästning för december 1827 intogs Anders Nilsson där den 26 oktober 1826 enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 september samma är. I det kungl. brevet av den 1 december 1836, varigenom Nilsson frigavs, anges, att det kungl. beslutet om hans insättande på bekännelse fattades den 11 juli 1826. Friherre Åkerhjelm, ordföranden i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, antecknade om Anders Nilsson vid den tidigare här omnämnda inspektionsresan till Malmö 1831: »Alldrig bekänt, warit här i 5 år. Ransak. Protoc. tala emot honom starkt. Kastat en i sjön. Arresterad 1 7 ar.» Efter nådeansökan den 1 november 1836 beslöt Kungl. Maj:t den 23 november 1836, att Nilsson skulle frigivas. Dock skulle han böta 56 Rdr 12 sk. för tullförsnillning eller i brist på tillgång undergå en månads fängelse med arbete. Som tidigare omnämnts, blev Anders Nilsson under sin vistelse på Malmöhus fästning förvägrad att läsa till och med Guds ord.*^ Denna behandlingsformväckte förvåning ända upp i riksdagen och Kungl. Maj:t infordrade förklaring därom från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket samt utfärdade därefter föreskrifter om bekännelsefångarnas rätt att läsa Guds ord.^® Se ovan kap. 5, s. 138. Kungl. brev, 15/3 1834, Styr:s ö.f.o.a. arkiv, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=