108 rannsakningen förbjöds, vilken infördes i Tidskrift, utgifven af Juridiska föreningen i Finland 1870 och var författad av signaturen R. Hd® Signaturen R. H. skriver där, att skälen till att man icke ville upphäva bestämmelserna i kungl. brevet 1803 angående »insättande på bekännelse» »synas förnämligast hafva varit hemtade ur den ’praktiska nödvändigheten’, som vore en följd deraf att den gällande bristfälliga bevisningstheorin, i gröfvre brott, fordrade antingen två vittnens samstämmiga intyg om brottet och gerningsmannen, eller frivillig bekännelse, som i vissa fall måste vara af omständigheterna bekräftad. Så länge den s.k. circumstantiela bevisningen icke i lagstiftningen tillerkänts behörigt värde, vore det derföre nödvändigt, att i de fall, der efter afslutad laglig undersökning domaren på grund af förekommen bevisning vunnit full öfvertygelse om den anklagades brottslighet, så att den anklagade kunde fällas till ansvar, ifall brottet ej vore af den beskaffenhet, att det å lif går, åtminstone qvarhålla honom i fängelse och derföre äfven bibehålla ifrågavarande stadgande, som dessutomåsyftade att säkerställa samhället för en förhärdad brottsling. Af helt annan beskaffenhet vore deremot stadgandet i 37 § 17 kap. R. B., som åt domaren, jemväl i första instansen, öfverlåter att under ransakningen, och innan bevisningen blifvit behörigen pröfvad, söka med svårare fängelse förmå den tilltalade till bekännelse.» Signaturen R. H.:s åsikt om skälen för bibehållandet av bestämmelserna ominsättande på bekännelse synes ge uttryck för den syn, som de riksdagsledamöter hyste, som ville bevara institutet ifråga. Som framgått av framställningen ovan, var det emellertid många riksdagsmän och även framstående jurister, som uppfattade insättandet på bekännelse som en formav tortyr och svårare fängelse, och det var tydligen den åsikten, som kom att slå igenom, då man året därpå icke ens brydde sig om att ta upp till behandling motionen om avskaffandet av institutet »insättande på bekännelse» och dessutom släppte den siste bekännelsefången. Om man 1868 ansett, att institutet »insättande på bekännelse» varit så oumbärligt, som det framställes i R. H.:s kommentar, så hade man säkerligen diskuterat institutets vara eller icke vara vid de följande riksdagarna och dessutom tillgripit det i praxis även efter 1869. Den fria bevisprövningens införande och avskaffandet i praxis av institutet »insättande på bekännelse» Det har tidigare här vid flera tillfällen påpekats, att användandet av tortyren samt institutet »insättande på bekännelse» för att frampressa en bekännelse sammanhängde med och var till stor del en följd av tillämpR.H., öfversigt af lagstiftnings- och förvaltningsåtgärder i Sverige mellan riksdagarne 1868—1870, s. 262 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=