36 Redan Karl IX befallde, att alla domar i högmålssaker före exekution skulle underställas konungen,^^ I rättegångsordinantian 1614 stadgades, att underdomarna i livs- och högmålssaker skulle underställa domen hovrättens prövning med undantag för vissa brott, »som ingalunda vthan Gudz synnerlige förtörnelse / och the enfaldigas förargelse benådes kunde», såsom blodskam, tidelag, våldtäkt, barnamord, uppenbart mord, röveri på skog eller allmän landsväg eller annorstädes samt dråp, som äger rum vid hemgång eller försåtligt på väg till kyrka eller ting.'*'^ I samma rättegångsordinantia stadgades även, att livssaker, som avgjordes av hovrätten, skulle före exekution underställas konungens prövning.^^ I kungl. brevet till Göta hovrätt den 1 september 1636 förklarades emellertid, att blott sådana livssaker skulle hänskjutas till konungen, där det kunde bli fråga ommildring i straffet.^® Denna princip fastställdes i ytterligare kungl. brev till Göta hovrätt den 7 mars 1636, 29 april 1641, 25 april 1647, 14 juni 1688 och allmänt till hovrätterna den 29 mars 1699.'*" Rättegångsordinantian innehöll även den bestämmelsen, att underdomarna skulle underställa hovrätterna de mål, där de icke visste, vad lag var, och alltså icke själva kunde avgöra målet.*® I annat fall fingo de icke skjuta en sak ifrån sig utan att först ha fällt en dom i målet i fråga. Detta tolkades tydligen så, att även s.k. mörka och tvivelaktiga mål, där bindande indicier förelågo men icke fullt bevis, skulle hänskjutas till hovrätten, om underdomaren misstänkte, att den anklagade var skyldig. Underdomaren fick alltså icke lämna målet åt framtiden. Ett dylikt beslut förbehölls hovrätten.'*® I det kungl. brevet av den 14 december 1707 inskränktes hovrätternas befogenhet härutinnan så till vida, att även de blevo tvungna att referera dessa mörka mål till konungen, som skulle avgöra, ommålet skulle lämnas åt framtiden.^® Härtill kan erinras om de tidigare här anförda bestämmelserna i 1683 års »General och Regementz Rätterne», där det i 20 § föreskrevs, att, om en domare lämnade »saken under Guds dom och framtiden», vilket skulle få ske i största nödfall, skulle han »jämwäl, thet äntå referera til Kongl. Patent om Saaköron af Nykiöping den 3 Marti! Anno 1609, Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 130. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 139 f. (p. 16, 17). Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 139 (p. 16). ‘‘® Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 229. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 221 f., 238 f., 269 f., 1208 f., 1543 f. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 134 (p. 2). Kreiiger, Försök, s. 192; Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297. Kungl. br., Svea hovrätts arkiv, RA; Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297; Kreuger, Försök, s. 197. 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=