90 undvikas, förr eller senare blifva både tanke och sinne förslöade och själen nedsänkes i en djurisk sorglöshet, hvarifrån den endast kan befrias af döden.» Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket föreslår så i underdånighet, att om för brott tilltalade personer även i fortsättningen skola sättas in på bekännelse och hållas avskilda från andra, så bör sysslolösheten begränsas till högst fyra månader från den dag de blevo insatta i ensligt fängelse. Dock borde i så fall de insatta icke få kännedomom att sysslolösheten skulle vara endast fyra månader och icke heller, huru länge de över huvud skulle förvaras i fängelse. I annat fall skulle vissheten om ett bestämt slut på lidandet öka deras förmåga att uthärda det och så motverka hela ändamålet med inneslutandet. T.f. kansliledamoten, auditören Robert Teofron Cederschiöld, var skiljaktig från Styrelsens beslut. Han ansåg icke Styrelsen såsom underordnad myndighet behörig att komma med en dylik framställning. Vidare kunde han icke finna, att någon avgörande förändring inträtt under senare år beträffande dessa bekännelsefångar, vilken kunde föranlåta ett dylikt ingripande. Om detta medel icke var ändamålsenligt för att förmå den tilltalade att bekänna, så var det Styrelsens sak att föreslå andra och lämpligare medel. Cederschiöld trodde icke heller på tidsbegränsning av sysslolöshetsperioden. Dels skulle man aldrig kunna hålla detta tidsmått hemligt och dels skulle man efter denna periods slut aldrig kunna förmå fångarna att bekänna. Kamreraren Fredin gjorde för sin del det uttalandet, att Styrelsen borde föreslå ett upphävande i laga ordning av vad lagstiftningen vid den tiden stadgade om personers insättande på bekännelse, emedan den ledde till så klent resultat. Innan Kungl. Maj:t besvarade denna framställning från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, lät Kungl. Maj;t den 14 maj 1844 inhämta Högsta domstolens yttrande över den föreslagna ändringen. Högsta domstolen sände i sin tur frågan på remiss till justitiekanslersämbetet, som avgav sitt utlåtande den 29 juli samma år.^^ Justitiekanslersämbetet avvisade Styrelsens förslag med den motiveringen ». . . att den behandling af bekännelsefånge, som är föreskrifwen genom Kongl. Majts nådiga Bref den 16 Februari 1826, enligt hwilket fången alltid bör förwaras i serskildt fängelserumsamt der lemnad alldeles sysslolös, synes i allmänhet wara den mest lämpliga för winnande af det åsyftade ändamålet, att förmå fången till bekännelse af det brott han må hafwa begått, enär den werkan till sjelfpröfning och ånger, som af ensligheten i förening med Religions-Lärarens underwisning och uppmaningar, kan förwäntas, måste ** JK:s arkiv, B II a: 165, RA. Naumann, Tortur, s. 625.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=