Kap. 2. Instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» i svensk rättsutveckling före 1803 Med inflytandet från framför allt romersk-kanonisk och senare tyskromersk rätt på den svenska rätten alltifrån landskapslagarnas tid och framåt genom seklerna recipierades så småningom i den svenska processrätten den legala bevisteorien och i viss utsträckning den inkvisatoriska, undersökande, processföringend Man kan spåra denna reception redan under medeltiden, men den blir tydligare och mer framträdande under 1600- och 1700-talen i och med de livligare förbindelserna med kontinenten. När det gäller institutet absolutio ab instantia, finner man redan i det svenska domstolsmaterialet från 1500- och 1600-talen, huru detta rättsinstitut växer frami och med receptionen av den legala bevisteorien, vilken reception medförde liknande svårigheter för de svenska domarna, som de som omnämnts i föregående kapitel beträffande domarna på kontinenten. När det förelåg halvt eller mer än halvt bevis i ett grovt brottmål och den för brottet tilltalade nekade till gärningen, var man icke alltid villig att låta honom fria sig med värjemålsed på grund av faran för mened och icke heller villig att helt fria honom, utan antingen fattade man en preliminär dom, vars rättsverkningar hade rättskraft till dess att ny bevisning framförts från den anklagades sida, eller också lämnade man målet åt framtiden och ställde det under Guds dom, med eller utan hänvisning till den romerskrättsliga satsen i de domarregler, som tillskrivas Olaus Petri: »Förthy thet är altiid bätre at giffua en brotzlig man lös än ath pijna och plåga honom, som obrottzligann är».- Detta förfaringssätt ledde så * Se härom G. Inger, Das Geständnis in der schwedischen Prozessrechtsgeschichte. ® J. E. Almquist, Domareregler från den yngre landslagens tid med inledning och kommentar, 1951, punkt 31, s. 33. — I den romerska rätten finner man motsvarande sats i D. 48. 19. 5 (Trajanus).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=