101 grova brott anklagade, vilkas mål på grund av bristande bevisning blivit lämnade åt framtiden, att de voro brottslingar, som samhället behövde skydda sig för, alltså samma inställning, som fanns formulerad i 1803 års brev. Den enda skillnaden jämfört med tidigare uppfattning i Sverige var den, att detta skydd skulle bestå i polisuppsikt i stället för fängelseförvaring. Naumann ville alltså icke föreslå ett totalt frisläppande av de misstänkta, ehuru de icke kunnat lagligen bindas vid de brott, för vilka de anklagats. Naumann återkom i sin tidskrift även följande år till kravet på avskaffandet av institutet insättande på bekännelse, vilket han betecknade som »bekännelse-tortur».'^ Naumanns artiklar ominstitutet »insättande på bekännelse» och behandlingen av bekännelsefångarna uppmärksammades även i dagspressen. Sålunda behandlade Aftonbladet bekännelsefångarna i en artikel den 6 december 1864 med rubriken »Lagenlig tortur i Sverige». Artikeln byggde på och innehöll främst ett referat av Naumanns artikel i »Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning», men artikelförfattaren vände sig även personligen mot institutet ifråga: »Man har svårt att kunna föreställa sig något vidunderligare, än detta domarens gäckande af sin egen dom, liksom man i våra dagar ej gerna kan tänka sig en svårare tortur, än den hopplösa tillvaron i den ensliga, graftysta cellen år ut och år in. Den torde ej vara behagligare, än vistandet i den gamla af Gustaf III raserade ’Rosenkammaren’ på Smedjegårdshäktet i fordna tider ansågs». Artikelförfattaren i Aftonbladet citerade även kejsarinnan Katarina II :s av Ryssland år 1767 utfärdade instruktion för kommittérade till ryska lagbokens författande, vilken instruktion publicerats i svensk översättning 1796 i J. A. Flintbergs Lagfarenhets-Bibliothek. I denna instruktion fanns ett avsnitt, i vilket användandet av tortyr för frampressande av erkännande togs upp till behandling och där användandet av tortyr helt förkastas. Det citerade avsnittet började med ett par meningar, som i högsta grad kunde anses vara aktuella även på 1860-talet och beträffande behandlingen av de svenska bekännelsefångarna: »En menniska kan icke förr, än dom fallit, anses skyldig, och lagarne kunna icke betaga honom hans förswar, innan bewist blifwit, at han lagarne öfwerträdt. Hwad annan rättighet än wåld kan därföre gjöra en domare befogad, at straffa en medborgare, så länge man ännu twiflar, om han är oskyldig eller brottslig?»® Sist i artikeln gavs några kritiska kommentarer till ett aktuellt fall. ^ Chr. Naumann, Ytterligare om anklagades »insättande på bekännelse», Naumann, Tidskrift . . ., bd 2, 1865, s. 345. ® J. A. Flintberg, Lagfarenhets-Bibliothek, I, 1796, s. 125.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=