54 melserna om vården av de s.k. bekännelsefångarna även innehöll mycket detaljerade bestämmelser om fångvården i sin helhet, bl.a. om hur fängelserna borde vara inrättade för att vara så hälsosamma som möjligt. Likaså uppmärksammades i föregående kapitel Tengwalls och von Schulzenheims inlägg i debatten om hur fångvården borde utformas. Fångvårdsintresset förblev levande även under de följande decennierna. Den 27 juli 1809 väckte C. G. Kröningsvärd en motion i riddarhuset, vari han under hänvisning till von Schulzenheims tidigare framförda idéer föreslog inrättandet av nya allmänna fängelser.-^ Varje län skulle enligt förslaget ha ett länscellfängelse, där fångarna skulle förvaras i enskilda celler, undantagsvis två i var cell. Förslaget rönte emellertid ingen framgång utan avslogs. En ny framstöt om förbättrad fångvård gjordes redan i september månad samma år av hovintendenten Pehr Tham, som föreslog, att lagutskottet skulle utarbeta ett förslag till bättre fångvård.-^ Denna gång blev reaktionen på motionen positiv. År 1815 tog så 1811 års lagkommitté, den s.k. Stora lagkommittéen, upp frågan om önskvärdheten av en genomgripande reformav de svenska fängelserna.-^ Ehuru lagkommittéen icke särskilt berörde frågan om vårdnaden av bekännelsefångarna, äro dock de åsikter och förslag, som framfördes av lagkommittéen av intresse även för frågan om behandlingen av bekännelsefångarna. Man framhöll sålunda i betänkandet, att de straff, som oftast föreskrivas i lagen, äro penningböter, spö eller ris och fängelse vid vatten och bröd.^^ Dessa äro emellertid samtliga behäftade med allvarliga brister, varför de böra undvikas så mycket som möjligt. Fängelsestraffet är däremot att rekommendera. »Genom detta är Samhällets säkerhet tryggad och den brottslige icke vanärad. Afskilld från verlden, omgifves han icke af förströelser, som qväfva känslan af inre förebråelser och förjaga den bittra hugkomsten af det förflutna. Icke beröfvad tillfället till besinning och eftertänka, och, ofta iståndsatt att vänja sig vid arbete och gagneliga tidsfördrif, förberedes småningom hans förbättring och upprättelse».-® Eftersom man dessutom kan variera fängelsestraffet på olika sätt från ensamhet till samfällt, från hårdare till lindrigare och från längre till kortare lämpar det sig att användas som straff vid alla slag av brott. Visserligen hade det framförts anmärkningar mot fängelsestraffet, i det man bl.a. påstått, att de häktade skadats genom sysslolöshet eller genom umgänge med mera förhärdade brottslingar, men dessa anmärkningar voro enligt lagkommittéen icke väl grundade. Den till fängelse Riddarhusets prot. 1809 27/7. Riddarhusets prot. 13/9 18C9. Lagkommittéens Betänkande rörande Inrättning af Straff och Correctionshus, 1815. ** S. 49. S. 54. 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=