25 småningom fram till införandet av institutet ahsolutio ab instantia. Som exempel på dessa här nämnda förfaringssätten, nämligen att fälla en preliminär dom och att ställa målet under Guds dom kan nämnas ett mål, som behandlades inför konungens nämnd vid distingsmarknaden i Uppsala 1553 och vilket tidigare handlagts på Olands häradsting. Målet gällde en man, som stod anklagad för dråp på en dräng.^ Mannen nekade till brottet, men indicierna mot honom voro så starka, att nämnden icke ville värja honom varken på häradstinget eller i högsta instans. Med anledning härav kunde domaren icke fria honom. Då det emellertid tydligen icke förelåg full bevisning men det var fråga omett grovt brott och starka indicier, så beslöt man, att mannen skulle bli kvar i Kungl. Maj:ts häkte, »Thill thess widere beskedh wm en san baneman kann före komme eller ath han Kong:e Mrttz gunst och Nådhe Åthniutandes warder». Man uppsköt alltså det slutliga avgörandet av målet till dess, nya bevis kunde framkomma eller, om så ej skulle bli fallet, mannen kunde släppas fri genomkungligt ingripande. Ett liknande mål finner man i Stockholm stads tänkebok för år 1581.'^ Det gällde en guldsmed, som misstänktes för att ha författat och spritt en smädevisa. Guldsmeden förnekade, att han hade författat visan. Han påstod, att han hade fått skriva av den efter en förlaga, som några ämbetssvenner haft med sig på en källare i staden. Guldsmeden hade emellertid starka indicier emot sig, och domen kom att lyda på förvaring i fängelse, till dess han kunde utpeka, vilka män det var, som han hade fått visan av. Mot mannens nekande ansåg man sig tydligen icke kunna fälla honom, men man fällde en preliminär dom. Ett exempel på »ställande under Guds dom» finner man i Stockholms stads tänkebok 1593.^ Det var i detta fall fråga om en kvinna, som stod anklagad för trolldom. Då man emellertid på grund av de förebragta bevisen icke kunde döma den anklagade kvinnan till döden utan endast till förvisning, så gjorde man detta med det uttalandet, att om hon gjort sig skyldig till det, för vilket hon stod tilltalad och till vilket hon nekade, så skulle Gud få döma därom, som ser och vet allt, som är fördolt. Man lämnade alltså målet åt framtiden och ställde det under Guds dom. Ytterligare ett sådant exempel på »ställande under Guds dom» finner man i Sunnerbo härads dombok 1609.® I detta fall var det fråga om en kvinna, som anklagats av befallningsmannen för barnamord. Hon nekade ® N. Edling, Uppländska konungsdomar från Vasatiden intill Svea hovrätts inrättande, 1933, s. 124 f. ^ STB, NF 6, 1945, s. 229 (7/1 1581). 5 STB fr. 1592, I, 1939, s. 157 ff. (17/9 1593). * N. Aschan, Ur Sunnerbo härads domböcker, II, 1935—1938, s. 8. — J. E. Almquist. Om de senare domarreglerna, 1952, s. 6 (23/10 1609).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=