175 återtogo de bekännelsen och påstodo, att de tidigare bekänt efter att ha blivit utsatta för pinlig behandling. Detta påstående vederlädes emellertid av flera vittnen, som sade, att bekännelsen kommit frivilligt, och innan de fått »handklåvar». Nils Jönssons tolvårige son och sjuåriga dotter berättade inför rätta, att fadern först blivit slagen och då tagit ned bössan. Denna rycktes emellertid ifrån honom och förstördes, och Nils Jönsson blev slagen i huvudet med bitarna samt med en sten. Därefter hade Nils Jönsson släpats ut på gården, där Sven Månsson med sin egen bössa slog och trampade på Nils Jönssons huvud. Häradsrättens dom föll den 8 augusti och innebar, att bröderna Jöns och Sven Månsson borde hållas på fästning till bekännelse. Göta hovrätt upphävde domen och återförvisade målet. Ett vittne hade hört Jöns säga till Sven: »Du slog som en skiter, men jag slog som en karl och hade kniven i handen». Då det emellertid icke förelåg fullt bevis, kunde de båda bröderna icke fällas. Hovrättens utslag kom den 18 januari 1822 och Kungl. Maj:ts beslut den 21 februari samma år. Det innebar, att såväl Jöns som Sven Månsson skulle hållas på fästning till bekännelse. Jöns Månsson sattes tydligen på Carlstens fästning i Marstrand och Sven på Landskrona fästning. Båda två överfördes till Malmöhus fästning 1827. Sven kom dit den 7 april och Jöns den 17 december. Det kan i detta sammanhang erinras om att församlingsborna i Almundsryds socken »pinligen» bett att få slippa dessa bröder. När ordföranden i Styrelsen över fängelserna och arbetsinrättningarna i riket, friherre Åkerhjelm, hade inspekterat Malmöhus fästning år 1831, antecknade han om Sven Månsson: »En gång bekänt, warit här 4 1/2 år, Ransak. Protocoll tala emot honom starkt; slog ihjäl en karl — warit arresterad 10 år och Almundsryds Soken Boar besvärat sig öfver deras Domanmälan skedd i April». OmJöns Månsson antecknade han: »Samma förhållande somSven Månsson —anmälan skedd». I sin rapport från inspektionsresan yttrade Åkerhjelmom dessa bröder Månsson, att de hade verkat mildare och mer öppna till sitt väsende och sinnesförfattning än övriga bekännelsefångar. Ännu tio år efter det att bröderna Månsson blivit satta på bekännelse, begärde nio ledamöter av sockenstämman i Almundsryd att få slippa bröderna, men majoriteten uttalade sig för att man skulle göra en framställning om deras benådning. Den mördades hustru skrev den 28 oktober 1832 till konungen och bönföll, att bröderna Månsson icke skulle släppas. Nådesansökningar av och för bröderna Månsson ingåvos nästan årligen, och den 28 januari 1833 beslöt konungen, att de skulle försättas på fri fot. Det heter i detta kungabrev, »att de tilltalade, med en god Christendomskunskap, utmärkt sig genom ett stilla och beskedligt upförande samt med upmärksamhet och wördnad afhört och upfattat alla de förmaningar och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=