27 the misstänckte under Gudz Domb / än plåga och dömma någre oskyldige» återfinnes i det kungl. brevet till hovrätten i Dorpat av den 22 december 1686.^^ Även i ett brev till Svea hovrätt den 14 december 1707, utfärdat av de medlemmar av kungliga rådet, som förordnats och befullmäktigats att under konungens vistelse utanför landets gränser administrera justitieärendena, nämnes detta processuella förfaringssätt att ställa ett mål under Guds dom och lämna det åt framtiden, till dess Gud behagar »vidare uppenbara» saken. Trots att det i ett kungl. brev av den 11 november 1695 liksom i lagkommissionens förslag till rättegångsbalk 1723 samt i den slutliga lagtexten framhölls, att i mörka mål, där man icke kunde utleta, vad som var rätt, var det bättre att fria den brottslige än att fälla en oskyldig, d.v.s. samma princip, som tidigare här anförts ur de Olaus Petri tillskrivna domarreglerna,^^ så infördes bestämmelserna om institutet »ställande under Guds dom och lämnande till framtiden» i Rättegångsbalken i 1734 års lag, där det i RB 17: 32 heter: »Nu är i svårare brottmål mer än halft bevis emot then, som anklagas, och nekar han äntå gierningen: finner Domaren thet fahra är om mened; lemne saken til framtiden, tå then kan uppenbar varda». Paragrafen upptogs icke utan visst kritiskt motstånd i lagen. Sålunda utsatte den framstående lagkommentatorn, f.d. häradshövdingen Petter Abrahamsson denna paragraf för en ingående kritisk granskning, när förslaget till rättegångsbalk skulle antagas av riksdagen 1734. »Här säges», yttrade Abrahamsson, »att där fara är för meneed i swåra bråttmål, må domaren lämbna saken till framtijden. Däraf fölljer, at en anklagad kan komma at stå hela hans lijfstijd sub reatu. Härwid synes det böra komma i consideration, som står i domarereglorne § 31 och så lyder. ’Nu är saken stundomså blind, at Nämbden säger sig hwarcken kunna wärja eller fälla och är så när saken, som förr. Men det är icke rätt sagt, för ty om de icke kunna fälla honom, så är han werjder nog, och bör gifwas löös, ty at den, som icke kan bindas till saken, han skall warda frij.’ Detta, som i domarereglorne således är infördt, grundar sig uti billigheet, och har ingen skadelig consequence med sig, ty at hwar och en weth, at den anklagade blått utaf brist på bewijs blifwit frij». Med denna hänvisning till punkt 31 i Domarreglerna föreslog så Abrahamsson, att den misstänkte “ Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1088. —Naumann, Tortur, s. 619. Se även kungl. brev till Svea hovrätt 7/7 1700 och 18/11 1718, anförda hos Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297, samt kungl. brev 14/12 1709, anfört hos J. Kreiiger, Försök att framställa den svenska kriminalprocessens utveckling, 1884, s. 197. Kungl. brev 14/12 1707, Svea hovrätts arkiv, RA. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 1430; Kreiiger, Försök, s. 191; Förarbetena till Sveriges rikes lag, VI, s. 525, RB 23: 1; 1734 års lag: Missg. B 13:3; RB 17:20 o. 23:3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=