196 Enligt von Knorrings uppgifter hade icke mindre än 49 bekännelsefångar avlidit efter ett års vistelse i fångenskap, och 92 stycken efter fem års fångenskap, vilka siffror enligt von Knorring lågo mycket högt. Jämför man dödligheten bland bekännelsefångarna i Finland med dödligheten bland dessa fångar i Sverige, så finner man, att dödlighetsprocenten låg något högre i Finland än i Sverige. I Finland var den enligt von Knorring 26,22 ®/o och i Sverige var den 23,53 ®/o bland de 119 fallen från tiden 1825—1869. Båda procenttalen få dock betecknas som mycket höga och det förefaller icke otroligt, att orsaken härtill kan vara att finna i dels fängelsernas mången gång usla tillstånd och dels i den psykiska press, som dessa fångar voro utsatta för, vilket von Knorring antog. Härtill kommer emellertid också risken för att ett flertal bekännelsefångar kunde drabbas av samma dödliga epidemiska sjukdomar, då de vistades inom samma fängelse, vilken omständighet givetvis kunde medföra, att dödlighetsprocenten steg högst avsevärt för denna lilla kategori av fångar. Jag tänker härvid på de koleraepidemier, som icke voro så ovanliga. Åldersgrupperingen synes ha varit relativt likartad med den i Sverige. Företagna stickprovskontroller av åldersuppgifterna visa, att medelåldern för de manliga bekännelsefångarna låg något över 30 år och för de kvinnliga något över 40 år. Beträffande könsfördelningen kan man notera, att i Finland var 11,89 "/o av bekännelsefångarna kvinnor, medan motsvarande procenttal för Sverige var 12,7. Om bekännelsefångarnas i Finland sociala bakgrund torde man kunna säga, att den var tydligen i hög grad samma som i Sverige. När det gäller brottens art, för vilka dessa bekännelsefångar voro misstänkta och anklagade, så är likheten med de svenska förhållandena även i detta avseende uppenbar. Mord, dråp och rån äro de vanligaste brottstyperna i Finland som i Sverige. Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att institutet »insättande på bekännelse» kom till flitigare användning i rättslivet i Finland under 1800-talet än i Sverige, vilket måhända berodde dels på skräcken för att bli deporterad till Sibirien, om man bekände, och dels på att den liberalistiskt färgade oppositionen gjorde sig mer gällande i Sverige än i Finland. Man kan vidare notera, att institutets utformning i praxis i Finland under hela 1800-talet, så länge Institutet i fråga kom till användning, bar samma prägel som det gjorde i såväl Finland som i Sverige vid 1800-talets början. 1798 års förordning omhur bland annat bekännelsefångarna skulle behandlas synes aldrig erhållit den tolkning i Finland, som den fick i Sverige, framför allt genomdet kungl. brevet den 16 februari 1826, som ju innehöll stränga föreskrifter om att dessa fångar skulle förvaras sysslolösa i ensamhetsceller. I Finland behandlades bekännelsefångarna på samma sätt som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=