145 fängelseväsen, som redan tidigare gjort sig gällande i utlandet, och dels den förändrade synen på och inställningen till dödsstraffet. Efter år 1800 ökar användandet av institutet »insättande på bekännelse» högst markant. Vid årets slut 1801 fanns det 28 (2 kvinnor) bekännelsefångar i landet, varav icke mindre än 19 på Sveaborg, 1802: 25 (2 kv., 16 på Sveaborg), 1803: 25 (2 kv., 16 på Sveaborg), 1804: 34 (2 kv., 22 på Sveaborg), 1805: 35 (2 kv., 23 på Sveaborg), 1806: 51 (3 kv., 35 på Sveaborg), 1807: 50 (3 kv., 33 på Sveaborg) och 1808: 49 (3 kv., 33 på Sveaborg). Efter Finlands skiljande från Sverige sjunker antalet bekännelsefångar högst avsevärt. 1810 synes antalet bekännelsefångar ha varit ca 16, varav 5 kvinnor, 1815: 16, varav 2 kvinnor, 1820: 14, varav 4 kvinnor och 1825: 21, varav 3 kvinnor. Vid årets slut fanns det 1830: 18 bekännelsefångar (3 kv.), 1835: 13 (3 kv.), 1840: 15 (0 kv.), 1845: 12 (0 kv.), 1850: 6 (1 kv.), 1855: 4 (0 kv.), 1860: 1 (0 kv.), 1865: 0, 1867: 1, 1868: 1 och 1869: 0. Vad man väl särskilt fäster sig vid, när man studerar de här anförda siffrorna, är det relativt stora antal bekännelsefångar, som förvarades på Sveaborg i början av 1800-talet. Före 1804 härstammade så gott som alla bekännelsefångarna på Sveaborg från Finland, och deras mål hade handlagts av hovrätterna i Åbo och Vasa, men under år 1804 överfördes icke mindre än 6 bekännelsefångar från det egentliga Sverige till Sveaborg, vilkas mål hade handlagts av Svea hovrätt. Det synes ha varit så, att Svea hovrätt under ett par år skickade alla manliga bekännelsefångar till Sveaborg, medan de kvinnliga förvarades i spinnhus i Sverige. Anledningen till att man sände så många bekännelsefångar till Sveaborg var antagligen den, att man behövde arbetskraft vid upprustningen av fästningen. Dessutom kan man notera att enligt en kungl. förordning av den 27 febr. 1804 skulle sysslolösa och vanartiga manliga personer i fortsättningen förvaras på Sveaborg och i Karlskrona. Karlskrona arbetsinrättning skulle vara upptagningsanstalt för Svea och Göta rike och Sveaborg för Finland.'* Det stora antalet finska bekännelsefångar på Sveaborg låter sig sannolikt förklaras av den ovannämnda brottsvågen i slutet av 1700talet och i början av 1800-talet. För att ge en föreställning omrelationen mellan det totala antalet fångar på fästningarna i landet och det totala antalet bekännelsefångar kan nämnas, att fästningarna vid slutet av 1806 hade följande beläggning: Sveaborg 180, Kristianstad 51, Svartholm 40, Tavastehus 41, Vaxholm 49, Landskrona 98, Malmö 45, Varberg 34, Carlsten 71, Göteborg 28, Karlskrona 106, Elfsborg 24, Stralsund 31. Summa: 798. Av dessa voro 48 bekännelsefångar. Som tidigare nämnts finnas inga fånglistor i JK:s arkiv * Kungl. förordning 27/2 1804, Ärstrycket 1804. — Wieselgren, Sveriges fängelser, s. 319 ff. 10 - InjTcr
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=