96 dcQ som var oskyldig. Man hade vidare framhållit, att en bekännelse, som avgivits efter användandet av svårare fängelse eller efter »insättandet på bekännelse» var föga ägnat att ligga till grund för ett domslut, då den knappast kunde betecknas som frivillig. Man kan i detta yttrande lägga märke till såväl sammankopplingen av »svårare fängelse» och »insättande på bekännelse» som att båda behandlingsmetoderna stredo mot § 16 i RF. I sistnämnda fallet anknöt man tydligen till den åsikt, som redan på 1830 talet hade framförts i Schmidts »Juridiskt Arkif». Upsala Läns Afdelning hade däremot ansett, att bestämmelsen i RB 17: 37 borde bibehållas, då man icke hade kunnat påvisa något maktmissbruk hos domarkåren i fråga om tillämpningen av »svårare fängelse». Elfsborgs Läns Afdelning hade framfört den åsikten, att bestämmelsen om användandet av »svårare fängelse» borde avskaffas, medan däremot föreskriften om »insättande på bekännelse» i kungl. brevet 1803 borde bibehållas. Härutinnan hade emellertid häradshövdingen Stenberg och vice häradshövdingen Godhemius haft avvikande mening, då de ansett, att allt bruk av våld för framtvingande av bekännelse var förkastligt och borde avskaffas. I yttrandet från Elfsborgs Läns Afdelning bör man observera, att det uttryckligen framhålles, att bestämmelsen om »insättande på bekännelse» grundar sig på RB 17: 37. Vid årsmötet 1852 diskuterade Svensk Juridisk Förening bl.a. frågan om huru länge en bekännelsefånge borde kvarhållas i fängelse, om nu bestämmelsen i 1803 års brev skulle bibehållas.'*® Från de skilda länsavdelningarna hade inkommit yttranden, som till innehållet skilde sig rätt mycket från varandra. Central-Afdelningen hade pekat på skillnaden mellan cellfängelse som straff och cellfängelse som medel att frampressa bekännelse. Denna skillnad borde man taga hänsyn till vid den aktuella frågans besvarande. För bekännelsefången innebar en bekännelse livets förlust, om icke konungens nåd trädde emellan. Detta förhållande inverkade utan tvekan på fångens förmåga att uthärda cellfängelset. Bland svaren från länsavdelningarna kan man lägga märke till det förslag, som avgivits av vice häradshövdingen E. S. Nordenström i Linköpings länsavdelning. Ffan hade föreslagit ett år som lämplig längd på förvaringstiden. InomElfsborgs Läns Afdelning hade man däremot ansett, att man icke kunde ange någon viss tidsrymd för förvaringen, ty om man gjorde så, skulle denna form av cellfängelse säkerligen mista sin effekt. Förvaringstiden borde i stället fastställas individuellt. Under den närmast följande tioårsperioden händer knappast något, som Jur. för. tidskr. häfte 5, s. 151 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=