19 varingstid beflita sig om att söka få fram dylika. Under förvaringstiden skall den misstänkte ofta uppmanas till uppriktig bekännelse. Härvid kan domaren taga till sin hjälp biktfadern eller någon annan präst, en domstolsrepresentant eller annan tillförlitlig person, som kan mana den misstänkte till bekännelse. Härvidlag är det av vikt, att vederbörande medhjälpare är insatt i målet, så att han kan utgå från det i sina förmaningar.^® Om den misstänkte icke bekänner sin skuld, innan förvaringstiden gått ut, bör han icke då släppas helt fri utan åläggas viss rörelsebegränsning, ställas under viss bevakning eller åläggas att ställa viss pant, till dess att all misstanke är borta. Såväl V. Quistorp som Kleinschrod rekommendera alltså mycket ivrigt dels tillämpningen av ahsolutio ab instantia och dels hårdare eller mildare, längre eller kortare förvaring av de misstänkta i de fall, då man på grund av bristande bevisning måste uppskjuta målets avgörande, d.v.s. vid ahsolutio ab instantia. Båda författarna anse det oriktigt att slutligt frikänna dem som misstänkas och anklagas för brott, där det förebragts mer än halvt eller halvt bevis. V. Quistorps förslag, att man bör eller kan förvara de misstänkta i fängelse, påminner för övrigt i hög grad om det förslag, som inkvisitorn och biskopen Bernard Gui gav i sin handbok för inkvisitorer, vilken troligen skrevs på 1320-talet. Han rekommenderade nämligen där, att man skulle hålla de anklagade i fängsligt förvar till dess, de bekände.-® Det ur svensk rättshistorisk synpunkt mest intressanta med dessa arbeten av von Quistorp och Kleinschrod är dels, att vi få veta, att man i de olika tyska staterna under 1700-talet tillämpat ahsolutio ab instantia och någon form av förvaring av de anklagade, då de icke voro villiga att bekänna, och dels de förslag till behandling av dessa misstänkta, som de båda författarna framföra, vilka förslag onekligen uppvisa stora likheter med institutet »insättande på bekännelse» i Sverige under 1700- och 1800-talen. I Tyskland och Italien kodifierades institutet ahsolutio ab instantia i början av 1800-talet.-^ Det dröjde emellertid icke så länge, förrän man under inflytande från bl.a. engelsk och fransk rätt i Tyskland började kritisera tillämpningen av inkvisitionsprocessförfarandet och den legala bevisteorien, och vid århundradets mitt och de därpå närmast följande Kleinschrod, Abhandl., I, s. 50 f. Bernard Gul, Manuel de I’inquisiteur (De modo, arte et ingenio inquirendi et examinandi hereticos credentes et complices eorundem), I, s. 104—107, 182 f., II, s. 54 —57. Mittermaier, Das deutsche Strafverfahren, § 186; Mittermaler, Die Lehre vom Beweise, §§ 64—65. Se även F. Hartl, Das Wiener Kriminalgericht, 1973, s. 232 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=