41 kyrkans gemenskap kunde han råka i själavåda eller bli förhärdad och så göra sig skyldig till ännu grövre brott och synder. Människans naturliga och gudomliga rätt att få del av salighetsmedlen vågade man, och ville man på intet sätt förneka eller inskrida mot, men intet sade, att hon skulle mottaga dessa medel offentligt tillsammans med övriga församlingsbor. Den misstänkte betraktades som en obotfärdig syndare, och det skulle givetvis väcka anstöt, om man tillät en dylik att få gå till nattvarden tillsammans med övriga församlingsbor.®'^ Genom det enskilda skriftermålet i sakristian fick prästen dessutom bättre möjlighet att idka själavård och förmana vederbörande syndare att bekänna sin synd, vilken uppgift just betonas i det nämnda brevet. Det torde redan här kunna noteras, att den frågan aktualiserades i Högsta domstolen på 1820-talet, huruvida konungen ägde rätt att bevilja den tillstånd att få begå Herrens heliga nattvard tillsammans med den övriga församlingen, vilken var för brott ställd under framtiden.®" Justitierådet Carl Gustaf Hård var skiljaktig och var av den meningen, att ämnet icke kunde bli föremål för Kungl. Maj:ts nåd. Kungl. Maj:t beslöt emellertid i enlighet med pluraliteten inom domstolen, vilket innebar, att han ansåg sig ha rätt att bevilja tillståndet men att han denna gång icke önskade så göra. När det gäller själva behandlingen av dem, som sattes in på bekännelse, de s.k. bekännelsefångarna, finns det anledning att framför allt observera bestämmelserna i det kungl. brevet av den 27 november 1798.®® Genom detta brev reglerades i detalj behandlingen av landets fångar. Angående dem som voro insatta på bekännelse föreskrevs, att de skulle, så vitt sig göra lät, hållas i särskilda rum »på det Prästerskapet desto lägligare och oftare samt med mera framgång måtte kunna lemna dem tjenlige föreställningar och underwisningar». Bestämmelsen om ensamhetsfängelse för bekännelsefångarna 1798 innebar en nyhet i fråga om behandlingen av dessa fångar. Som framgår av både den ovannämnda leuterationsförordningen 1756 och av tidigare domstolsmaterial och fånglistor från de olika fästningarna i landet till justitiekanslern, hade bekännelsefångarna tidigare förvarats på landets fästningar, där man som regel icke hade någon möjlighet att förvara dem i enskilda rum. Det säges icke heller något om en sådan förvaringsformi den nämnda leuterationsförordningen. Man får helt säkert se föreskrifterna i 1798 års brev som ett utslag av de nya idéer rörande fängelsestraffens utformning och fångvården i allmänhet, som började göra sig gällande även i Europa Stöd för denna tolkning finner man bl.a. hos Calonius i hans tidigare nämnda dissertation: De Elicicnda . . s. 307. B. Wedberg, Nådefrågor historiskt belysta, 1926, s. 64. Backman, Ny lagsamling, h. 4, s. 231 ff. 66
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=