47 fara för den allmänna säkerheten för att man skulle besluta att sätta den för brott misstänkte på bekännelse på en kronans fästning. För kritiken av institutet insättande på bekännelse svarade bl.a. den kände juristen och domaren Herman af Låstbom, som ansåg hela institutet tämligen värdelöst. Sålunda intog han en från pluraliteten skiljaktig ståndpunkt, när ett mål rörande insättande på bekännelse behandlades i Högsta domstolen den 21 april 1806 och pluraliteten förordade insättande. Han motiverade sitt ställningstagande med att säga, att erfarenheten hade visat, att sällan eller aldrig hade ändamålet vunnits genom de till bekännelses vinnande av angivna brott ådömda fängelsestraff.®^ Med af Låstbom instämde Erik Johan Bergenhem. Sammanfattningsvis kan man säga, att samtidigt som man i Sverige recipierar den legala bevisteorien, inför man också instituten absolutio ab instantia och insättande på bekännelse samt tillåter man användandet av vissa tvångsmedel under rannsakningen, och detta sistnämnda även sedan man officiellt avskaffat användandet av tortyr, varvid insättandet på bekännelse och användandet av svårare fängelse skola tjäna till att frampressa bekännelse, d.v.s. fullt bevis enligt den legala bevisteoriens regler. Huruvida man vid utformningen av institutet insättande på bekännelse låtit sig påverkas av utländsk praxis och doktrin låter sig icke klart påvisas, men det är höjt över allt tvivel, att man i Sverige under 1600- och 1700-talen kände till utländsk såväl praxis som doktrin. Man behöver ju blott peka på en sådan doktrinens företrädare som von Quistorp, vilken komatt tjänstgöra vid den av svenskarna i Wismar upprättade domstolen, tribunalet i Wismar. Samtidigt ligger det i sakens natur, att man blir benägen att använda en viss grad av våld för att pressa fram ett erkännande, i och med att man recipierat den legala bevisteorien. Tortyr i samband med rannsakningen men även insättande på bekännelse kunna utan tvekan helt självständigt komma att framstå som naturliga instrument för ernåendet av fullt bevis. Det måste med andra ord icke föreligga en reception från utländsk rätt i fråga om användandet av tortyr, svårare fängelse och insättande på bekännelse, men det synes mig sannolikt, att man i Sverige lät sig påverkas av doktrinen och praxis i Tyskland. Wedberg, Till rättegångsbalken, s. 34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=