59 ställde därför, att kommendanterna på rikets fästningar skulle åläggas, att förvara dessa bekännelsefångar i särskilda fängelserum, avskilda från andra fångar och från allt arbete. Det framgår av detta justitiekanslerns memorial, att man åtminstone icke på alla fästningar följt rekommendationerna i det tidigare anförda kungl. brevet från 1798, enligt vilket de som voro insatta på bekännelse, borde hållas i särskilda rum, för att prästerskapet »desto lägligare och oftare samt med mera framgång måtte kunna lemna dem tjenlige föreställningar och underwisningar».'*® Det sades också uttryckligt i brevet i fråga, att bekännelsefångarna skulle behandlas på detta sätt, om det var möjligt.'^^ Såväl av Risells ovan anförda reseberättelse som av Löwenhielms skildring av fästningsfångarnas situation har framgått, att man som regel icke haft några möjligheter att på fästningarna ta hand om bekännelsefångarna på det anbefallda sättet. Likaså framgår det med all önskvärd tydlighet av inkommande och utgående skrivelser samt protokoll från den 1825 inrättade Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, att man även år 1826 i flera fall hade svårigheter att ordna med enskilda fängelserum för bekännelsefångarna på dåtidens fästningar och spinnhus.^^ Det kan noteras, att Kungl. Maj:t den 26 augusti 1825 utfärdade bestämmelser om att bekännelsefångarna i första hand skulle sändas till Malmö, Kristianstads och Landskrona fästningar, där särskilda förvaringsrum skulle finnas tillgängliga.^^ I sitt remissyttrande över justitiekanslerns memorial tillstyrkte Högsta domstolen den av justitiekanslern föreslagna åtgärden.Även Kungl. Maj:t gick på samma linje och utfärdade den 16 februari 1826 ett brev till Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket med föreskrifter, som överensstämde med justitiekanslerns förslag. Det heter sålunda i det kungliga brevet, att ändamålet med insättande på fästning eller i spinnhus av dessa personer, vilka misstänkas ha begått grova brott, motverkas genom att de få vistas tillsammans med andra och tillåtas arbeta, och därför har konungen funnit det nödvändigt föreskriva, »att de på bekännelse insatte personer alltid böra förvaras i särskilta fängelse-rum samt der lemnas alldeles sysslolöse, under iakttagande af hvad för öfrigt Backman, Ny lagsamling, h. 4, s. 232. »Så widt görligt är, . . .». Ex. Styr:s över fängelser och arbetsinrättningar i riket diarium 1/7 1826 nr 251 och prot. 21/9 1826 samt kungl. brev 27/4 1826, Styr:s arkiv, RA. Se även Justitieprotokoll 2/7 1817 om förhållandena vid Kristianstads fästning, RA. Justitieprotokoll 26/8 1825, RA. Naumann, Tortur, s. 621 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=