190 processen hvilar». von Knorring sade sig dela denna åsikt och gjorde följande uttalande: ».. . som någon förändring uti det nu rådande förfaringssättet i dylika frågor synes påkallas, har jag deraf tagit mig anledning att äfven hos oss bringa detta ämne till tals».^ von Knorring erinrade i sin berättelse om och anförde exempel på hur man i svensk lagstiftning alltsedan medeltiden uppställt regler för att garantera den enskilde medborgarens frihet och säkerhet. Han underströk vikten av att man följde de såväl i 1734 års lag som i RF 1772 givna reglerna om att ingen skulle dömas utan att vara förvunnen och ingen hållas länge i häkte utan ställas under rannsakning och dom. Liksom Ehrström anförde han även Olaus Petris domarregler samt bestämmelserna i RB om att man icke fick bruka tortyr. Insättande på bekännelse var visserligen icke bokstavlig tortyr men »skuggan av tortyr», »umbra torture», och det var att anse som ett tvångsmedel för frampressande av bekännelse. Om, emellertid, insättandet på bekännelse var att anse som ett tvångsmedel att frambringa bekännelse, så kunde man icke anse den bekännelse, som dessa fångar eventuellt avgåvo, såsom en frivilligt och utan tvång avgiven bekännelse enligt bestämmelserna i RB 17: 36. von Knorring pekade så på skillnaden mellan svårare fängelse, som fick användas under rannsakningen, och insättandet på bekännelse, som följde efter domstolens handläggning av målet. Institutet »insättande på bekännelse», som hade sin grund i den legala bevisteorien, borde avskaffas och ersättas med någon formav polisuppsikt, tills man hunnit införa fri bevisprövning. I detta sammanhang anförde von Knorring även andra utländska författares verk, bland annat en del franska arbeten, något, som visar, att de kontinentala idéerna vid denna tid nått även Finland. Han framkastade även den frågan, om man icke borde avskaffa även bestämmelserna om institutet »lämna till framtiden», absolutio ab instantia, i RB 17: 32 samt bruket av värjemålsed, vilket sistnämnda karakteriserades som en andlig tortyr, tortura spiritualis. I sin ämbetsberättelse lämnade von Knorring även en mängd ytterst intressanta statistiska uppgifter om bekännelsefångarna i Finland under åren 1808—1865 och påpekade härvid bland annat, hur ineffektivt och föga ändamålsenligt detta rättsinstitut var, då så många fångar aldrig bekände. Vidare ansåg von Knorring, att dödligheten bland dessa fångar var osedvanligt hög, vilket kunde vara en följd av såväl fängelsernas usla tillstånd som den psykiska press, som fångarna levde under. Prokurator von Knorrings berättelse, som publicerades i tryck år 1868, liksom det tidigare publicerade diskussionssvaret av professor Ehrström gåvo icke anledning till några omedelbara reformer och lagändringar, men * S. 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=