157 Jöns’ torp var så beläget, att man därifrån hade utsikt över vägen, som ledde dit. Ingen hade emellertid sett någon främling komma på den vägen under fredagen. Härom hade Jöns’ egen hustru vittnat. Jöns hade, så snart dråpet blivit känt, förklarat, att den döde hade tagit livet av sig själv genom att skjuta sig genom huvudet med sin medhavda bössa. Jöns hade också erbjudit sig att hugga ved till ett bål över den döde, vilket kunde tolkas så, att han ville utplåna alla spår av det begångna brottet. Jöns hade själv tillstått, att han var den siste, som dagen förut talat med Olof. Jöns hade lagt handen på den döde och bett honom tre gånger om förlåtelse för Kristi skull, vilket han icke behövt göra, om han varit oskyldig till hans död. Vid detta tillfälle, när han lade handen på den döde, hade blodet strömmat ut ur den helt förfrusna och stela kroppen, och själva kroppen i samma stund blivit »week och mjuk», och svettdroppar hade trängt frami det sönderslagna ansiktet och förblivit kvar under en längre stund utan att de stelnat i den starka kölden eller torkat bort, »hwilket icke kan wara nogot sådant som endast har sin grund utj naturens blåtta wärkan, utan är fast mehra et tekn, at gud som icke will att blodz utgjutelse skall blifwa ostraffat, låtit den dödes blod ropa hämn öfwer mandråparen, äfwen som gud sielf tilltalt Cain: Tins broders Blodz röst ropar till mig af jordene».^ Jöns’ egen åttaårige son hade redan vid häradsrätten vittnat om att han hört fadern på morgonen, dagen efter dråpet, berätta för modern, att han aftonen före hade slagit ihjäl Olof. Vidare hade gossen berättat, att det varit en träta i stugan dagen före mellan Jöns och Olof omtorpet Måhlan, vilken träta hade slutat med slagsmål. Gossens vittnesmål hade pressats frami häradsrätten under visst hot. Häradshövdingen hade nämligen hotat att kasta pojken i fångkistan, om han icke berättade, vad han visste. En medfånge till Jöns, en dödsfånge, hade berättat strax innan han själv blev avrättad, att Jöns ofta bekänt i sömnen, att han dräpt Olof och att han bett sin hustru torka av det blod, som hade stänkt på bord och bänk vid slagsmålet i stugan. När Jöns vaknat upp ur sömnen och fått höra, vad han berättat i sömnen, hade han bett fången tiga om detsamma. Vittnet Nils Bengtsson hade under ed vittnat om att han hört Jöns säga, att han icke skulle bekänna, förrän han kom med huvudet på »kubben», men då skulle han bekänna sanningen. Samma vittne hade även sagt, att Olof alltid fört ett »wackert lefwerne och intet med någon utan Jöns allena angående ofta bemälta torp Måhlan haft träta och oenighet, så at Jöns samma dag, som olyckan skiedde, sagdt för hustru Ingrid Svensdotter ^ Ur assessor Berings yttrande i Göta hovrätt den 22 febr. 1720.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=