186 med Peter och honom. Det framkom vidare vid rannsakningen, att bössan påträffats två till tre alnar från Peters döda kropp, medan man däremot icke hade funnit någon kniv, varmed Peter skulle ha kunnat tillfoga sig skadorna i huvudet och låret. Däremot hade Lund enligt eget medgivande burit kniv. Vittnen uppgåvo, att Lund bar bössan, när han och Peter lämnade Näs. Vidare hade vittnen sett spår i snön som efter handgemäng, där Peters döda kropp återfanns. Ett vittne uppgav, att Lund dagen efter händelsen salubjöd en bössa, somhan hade sagt, att Peter hade avhänt sig livet med. Vittnet upptäckte, att bössan var av den säkra beskaffenhet, att den icke brann av utan vidare. Man hade måst vidröra tryckningen. Lund betecknades av vittnen såsom vildsint efter brännvins intagande. Det uppgavs vidare, att Lund var begiven på starka drycker. Kvinnor, som voro ensamma hemma, lämnade Lund allt, vad han begärde, när han var berusad, därför att de voro så rädda för honom. Häradsrätten fann Lunds uppgifter sanningslösa och uttalade som sin åsikt, att Lund var banemannen, men då han icke kunnat förmås till bekännelse, lämnade häradsrätten saken till framtiden. Den 15 april underställdes målet Göta hovrätt, som fastställde häradsrättens utslag. T.f. länsmannen L. P. Skantze anförde besvär hos Kungl. Maj:t, som fann, att Lund hade så besvärande »liknelser och omständigheter» emot sig om att ha tillfogat Peter de skador, varav denne avlidit, att han skulle sättas in på bekännelse på Malmöhus fästning. Detta beslut kom den 14 september 1839. Han intogs på nämnda fästning den 27 oktober 1839. I årsrapporterna beskrives han ha ådagalagt ett stilla och undergivet uppförande. En annan gång är formuleringen stilla och oklanderligt. 1846 diskuterade man i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, om man kunde sysselsätta honom med något för hans svaga syn lämpligt arbete. Tillstånd därtill gavs i slutet av året. Lund var intagen på fästningens sjukhus från mitten av augusti månad 1846 till slutet av september månad samma år och kunde då icke förvaras i enrum. I december månad 1846 förflyttades han med övriga bekännelsefångar från Malmö till Långholmen. Den 25 juni 1847 avled han utan att ha bekänt. Enligt dödboken var dödsorsaken vattusot. Han var då 41 år gammal och ogift. Sammanfattningsvis torde man kunna säga om de här relaterade rättsfallen, att de, såsom framgått av tidigare redovisade statistiska uppgifter, representera de vanligast förekommande brottstyperna och likaså den vanligast förekommande sociala skiktningen. Dessa rättsfall torde också klart visa, vilka starka skäl man som regel hade för misstanke och åtal. Vittnesmål och indicier, som tala för att den för brottet misstänkte var skyldig.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=