103 just i fråga om brott, som kunde medföra dödsstraff, det måste fordras egen bekännelse eller två vittnens intyg, som prövas fullt trovärdiga, emedan dödsstraffet uteslöt möjligheten av framtida återställande eller upprättelse, borde den nuvarande bestämmelsen behållas, vilken realiter innebar detsamma, som lagkommittéen och lagberedningen förordat, nämligen att, om den egna bekännelsen eller två vittnens utsago saknades, borde man döma till det straff, som efter lagen vore närmast under dödsstraffet. Dock förutsatte tillämpningen av bestämmelsen om »insättande på bekännelse», att domaren ägde full övertygelse om den anklagades brottslighet. Då »insättandet på bekännelse» dessutom innebar en samhällets preventivåtgärd, skulle upphävandet av denna bestämmelse innebära, att man skulle vara tvungen att införa någon form av polisuppsikt över dessa för samhället farliga individer. Som synes företrädde lagutskottet i detta avseende samma ställningstagande som Naumann: dessa för grova brott misstänkta men icke lagligen överbevisade personer voro att anse som samhällsfarliga brottslingar, som man var tvungen att antingen spärra in i fängelse eller hålla under polisuppsikt såsom i utlandet. Däremot fann lagutskottet, att det icke ur någon synpunkt kunde försvaras, att domaren skulle få bruka svårare fängelse. Det gav åt domaren en godtycklig makt, emedan härvid icke fordrades, att den anklagade skulle vara i det närmaste överbevisad. Domaren ägde nämligen att redan i första instansen under rannsakningen och, innan bevisningen blivit behörigen prövad, använda svårare fängelse för att förmå den tilltalade till bekännelse. Åtta ledamöter, d.v.s. halva antalet ledamöter i utskottet, däribland givetvis Bovin, reserverade sig mot lagutskottets utlåtande, varvid de förenade sig i det av hovrättsassessorn, sedermera hovrättsrådet och presidenten i Göta hovrätt, H. G. von Gegerfelt avgivna yttrandet, von Gegerfelt ansåg, att det svårligen kunde förnekas, att »insättandet på bekännelse» var en form av tortyr, eller, med lagens ord, ett pinande till bekännelse, som uppenbart stred mot andan i lagen, vilken förbjöd icke blott domare och konungens befallningshavande att pina eller plåga till bekännelse utan även frånkände en dylik bekännelse all verkan. Det enda undantaget härifrån var just bestämmelsen i RB 17: 37, enligt vilken domaren ägde rätt att genom svårare fängelse söka få sanningen i dagen. Då emellertid lagutskottet, enligt reservanten, på goda grunder tillstyrkt slopandet av denna sistnämnda bestämmelse, hade det varit naturligt, att det hade tillstyrkt även ett avskaffande av »insättande på bekännelse», von Gegerfelt ansåg vidare, att den, som blev dömd till dylikt »insättande på bekännelse», lika gärna skulle kunna fällas till brottet av domstolen, helst sedan lagen icke längre i något fall stadgade ovillkorligt dödsstraff, och knappast
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=