126 som voro anklagade för dråp, suttit på bekännelse i Malmö i fem år,^^ De hade under sistförflutna året uppfört sig »stilla och oklanderligt». Den tredje fången hade suttit på bekännelse i Malmö i sju år,^® Han led av nedsatt synförmåga och hade vårdats på sjukhus för sin ögonsjukdom. I fråga om denne fånge var en av ledamöterna i Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, kansliledamoten Cederschiöld, tveksam om det vore lämpligt att förse honom med arbete, men han ansåg, att rättvisan fordrade, att även denne fånge finge tillåtelse att arbeta, då Kungl. Maj:t tillåtit andra att få arbeta i sina celler. I samtliga fall ålade Kungl. Maj:t Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket att under loppet av kommande år rapportera till Kungl. Maj:t, vilket arbete man givit fångarna samt vilken verkan det haft, samt om Styrelsen ansåg, att man borde fortsätta med den påbörjade behandlingen av dessa fångar. Följande år, 1847, hade Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket tydligen beslutat sig för ett mera principiellt enhetligt handlande i fråga om dessa framställningar till Kungl. Maj:t om arbetstillstånd.®^ Visserligen intog kansliledamoten auditören Cederschiöld hela tiden samma kritiska inställning till dessa nya idéer om arbete åt bekännelsefångarna, som han gav uttryck för redan 1844 och som möjligtvis sammanhängde med att han inte drog jämnt med sin chef, Emil v. Troil, utan antecknade avvikande mening, närhelst han komåt,^® men den linje man följde i besluten var den, att framställning om arbetstillstånd gjordes för alla fångar, som suttit på bekännelse mer än ett år, alltså även för dem, för vilka Styrelsen året före hade avstyrkt ansökan. I samtliga fall biföll Kungl. Maj:t ansökningarna och ålade Styrelsen att inkomma med rapporter i likhet med föregående år. För två fångar förnyades arbetstillståndet, två av dem, som tidigare beviljats arbetstillstånd, hade avlidit under året, för nio beviljades nya tillstånd och för fyra hann man tydligen icke göra några framställningar, innan de dogo. Återstod så fyra nykomlingar, för vilka man icke ansökte omarbetstillstånd. Denna praxis att förvara bekännelsefångarna sysslolösa i cellerna under det första fängelseåret och därefter låta dem arbeta i cellerna tillämpade man under de närmaste följande åren, men på 1850-talet började Styrelsen tillämpa en helt annan praxis. Man blev nu synnerligen restriktiv, då det gällde att begära arbetstillstånd för dessa fångar. Från juli månad 1850, då ett dylikt arbetstillstånd beviljades en bekännelsefånge, fram till juli Kungl. brev 8/9 1846, Styr:s över . . . prot. o. reg. 4/8 1846, RA. Kungl. brev 8/12 1846, Styr:s över . . . prot. o. reg. 5/11 1846, RA. Kungl. brev 1847, Styr;s över . . . prot. o. reg. 1847, RA; Fångrullor från Långholmen, ULA. ■** Jfr bl.a. L. de Geer, Minnen I, 1906, s. 137 ff. 39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=