95 rapporterna om bekännelsefångarna, vilka intyg skulle utvisa den inverkan vistandet i cell kunde ha haft på deras hälsa.^ Frågorna om cellfängelsets inverkan på fångarna samt om bestämmelserna i lagen om användandet av svårare fängelse i samband med rannsakningen och i kungl. brevet 1803 om »insättande på bekännelse» togos upp till behandling även inom Svensk Juridisk Förening, som grundades år 1849, och resultatet av dessa diskussioner publicerades i nämnda förenings tidskrift. Den förstnämnda frågan behandlades bl.a. vid årsmötet 1850, varvid man dock konstaterade, att erfarenheten ännu icke utvisat cellfängelsets effekt, men man gjorde samtidigt en jämförelse med bekännelsefångarna, som hade förvarats i cell 10 å 12 år utan att ta någon skada, och den tidigare här omnämnde C. O. Brink, som var tjänsteman hos Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, framhöll, att man utan olägenhet kunnat tillämpa cellfängelse i Nordamerika, Fiolland och Frankrike upp till 10—15 år. I Sverige hade enligt Brink bekännelsefångarna uthärdat detta fängelse upp till 13 år, men man hade härvid gjort den erfarenheten, att fångarna föllo i ett tillstånd av slöhet och likgiltighet efter 3 år i cell. Sistnämnda iakttagelse hade ju Brink omnämnt redan i sitt arbete om fängelsesystemerna.'^*’ Cellfängelsets för- och nackkdelar diskuterades inom Svensk Juridisk Förening även under de följande åren."*”^ Av ännu större intresse för föreliggande undersökning är emellertid, att man vid årsmötet i nämnda förening år 1851 tog upp den frågan till behandling, om bestämmelsen i RB 17: 37 sista momentet, »att Domaren må i grofva brottmål försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset», borde bibehållas.^® I det yttrande, som Central-Afdelningen av Svensk Juridisk Förening hade avgivit, hade man föreslagit, att nämnda moment borde utgå liksom även bestämmelsen i kungl. brevet av den 22 mars 1803 om »insättande på bekännelse», ty båda bestämmelserna inneburo användandet av tvångsmedel och tortyr, som icke var i överensstämmelse med den svenska lagstiftningens anda och som stred mot stadgandet i § 16 i RF. Genomupphävande av dessa bestämmelser skulle helgd ges åt den trettioförsta regeln i Domarreglerna, där det bl.a. stod, att det var bättre att giva en brottsling lös än att pina och plåga Styrrs över fängelser . . . prot. o. reg. 29/3 1853, RA. Juridiska föreningens tidskrift, häfte 1, Stockholm 1850, s. 155 f. och ovan s. 83. Ex.: Jur. för. tidskr. häfte 1, s. 174 f., häfte 3, Stockholm 1851, s. 136 ff., 194 f., häfte 4, Stockholm 1852, s. 81—129, 199 ff., häfte 5, Stockholm 1852, s. 19, 141—151, 172 f., häfte 6, Stockholm 1853, s. 140—159, häfte 7, Stockholm 1853, s. 194 ff., 206 f., häfte 9, Stockholm 1854, s. 56 ff., häfte 10, Stockholm 1855, s. 20—60, häfte 11, Stockholm 1855, s. 155 f., häfte 13, Stockholm 1856, s. 192 ff. Jur. för. tidskr. häfte 3, s. 134 ff. 46 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=