144 antalet bekännelsefångar ha varit omkring 5, 1791: 6, 1792: 9, 1793: 11, 1794:13, 1795:15, 1796:18, 1797:18, 1798:18, 1799:15 och 1800:16. Antalet kvinnliga bekännelsefångar under tidsperioden 1755—1801 var blott omkring 4. Dessa siffror göra icke anspråk på att vara exakta dels emedan källmaterialet, som nämnts, är bristfälligt, och dels emedan antalet fångar kunde variera under varje enskilt år. Det har varit omöjligt för mig att ange antalet bekännelsefångar vid en bestämd tidpunkt varje år. Men ävenom dessa siffror icke äro absolut exakta — antalet bekännelsefångar per år var kanske någon eller några enheter högre än, vad som här angivits, — så spegla de klart och otvetydigt utvecklingen av rättsinstitutet insättande på bekännelse. Detta rättsinstitut spelade ingen större roll i svensk processrätt förrän under 1790-talet. Hur skall detta förhållande kunna förklaras? Ja, det är väl förståeligt, om institutet »insättande på bekännelse» icke spelade någon större roll, så länge man kunde tillgripa tortyr för att pressa fram ett erkännande och på så sätt få fullt bevis, så att man kunde fälla den anklagade, men hur kommer det sig då, att avskaffandet av tortyr 1772 icke satte några spår efter sig i utvecklingen av institutet »insättande på bekännelse»? Förklaringen härtill är säkerligen den, att man även efter 1772 tillät användandet av svårare fängelse i samband med rannsakningarna, och svårare fängelse var utan tvekan att betrakta som en form av tortyr och ett verksamt medel för frampressandet av ett erkännande. Man hade alltså icke något större behov av att sätta in de misstänkta och anklagade på bekännelse. Det är icke heller uteslutet, att Gustav III spelade en viss roll i detta sammanhang. Hans tidigare citerade yttranden om bekännelsefångarnas behandling kunna möjligen tolkas så, att han var kritiskt inställd till institutet som sådant. Bakom den något ökade användningen av institutet mot slutet av 1700-talet kan man nog spåra flera faktorer. En betydelsefull faktor var säkerligen den under 1790-talet tilltagande brottsligheten i den del av Sydösterbotten, som hörde till Vasa län.^ Denna brottslighet hade karaktären av terror, utövad av organiserade grupper eller ligor, och medförde, dels att antalet våldsbrott kraftigt ökade och dels att offren för denna brottslighet icke vågade söka sin rätt vid domstol eller uppträda som vittnen mot medlemmarna av dessa ligor av fruktan för hämnd. Detta i sin tur medförde, att det var svårt att få fram fullt bevis, då brottslingarna själva genomgående nekade till det, som lades dem till last, och så nödgades man lämna målen åt framtiden och i flera fall sätta in de för brotten misstänkta på bekännelse. Andra faktorer, som säkerligen påverkade utvecklingen även i Sverige, voro dels utländsk doktrin och praxis, dels de nya idéer om och den nya syn på straff och ® Se H. Ylikangas, Våldsbrottsligheten i historiskt perspektiv, Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskap, 61. årgång, hefte 3—4, Kobenhavn 1973, s. 285—292, samt i denna artikel anförda vetenskapliga arbeten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=