56 skulle utreda vilka åtgärder, som erfordrades för att förbättra fängelsesystemet. Kommittéen ifråga avgav sitt betänkande den 5 mars 1823.*® Den föreslog bl.a. för de försvarslösa ensamhetsstraff, i början utan arbete och därefter gemensamt arbete under tystnad, längre fram skulle man tillåta, att de talade med varandra, slutligen utomhusarbete med inställelseplikt på aftonen och till sist frigivning. För livstidsfångarna och den som dömts till bestämd tids arbete förordades klassifikation, något som även föreslogs för de häktade. Vidare föreslogs en åtgärd, som man har all anledning att uppmärksamma, då det gäller frågan om behandlingen av bekännelsefångarna, nämligen en förstärkning av själavården såväl vid fästningarna som vid länshäktena, på så sätt att särskilda prästmän, fångpredikanter, borde där anställas. Så gott som samtidigt med att den nämnda kommittéen avgav sitt yttrande omfångvårdens reformering väckte den inombondeståndet livligt verksamme och stridbare oppositionsledaren Johan Jacob Rutberg en motion angående samma fråga.*^ Under hänvisning till de företagna fängelsereformerna i England, Nederländerna och Amerika föreslog även Rutberg bl.a. en klassifikation av fångarna även i de svenska fängelserna. Dessutom tog han upp en annan viktig fråga, som genom sina många beröringspunkter med RB 17: 32 om absolutio ab instantia indirekt måste ha varit av största intresse i fråga om institutet insättande på bekännelse, nämligen tortyrens vara eller icke vara. Han förkastade helt användandet av tortyr, och i samband därmed föreslog han, att stadgandet i RB 17: 37 om att domaren i brottmål må försöka använda svårare fängelse, där bindande liknelser och omständigheter finnas mot den som är anklagad, skulle avskaffas, emedan den var en »afskywärd qwarlemning af torturen». Rutberg kom dock icke direkt in på frågan om bekännelsefångarna och institutet insättande på bekännelse. Av de ytterligare inlägg i fångvårdsdebatten som trycktes och utgåvos under 1800-talets första decennier må nämnas Johan Adolph Gerelius’ »Corrections-Systemet eller Criminal-Lagens Högsta Tendens», som kom ut 1825 samt Carl Axel Löwenhielms arbete »Tankar om CorrectionsSystemet och Fångvården», som utgavs år 1826. I tidens reformanda och med hänvisning till de utländska förebilderna förorda både Gerelius och Löwenhielminrättandet av korrektionshus för fångarna med såväl ensam29 Wieselgren, Sveriges fängelser, s. 345; T. Eriksson, Kriminalvård, s. 221. Betänkandet återgivet i prop, nr 43 till 1823 års riksdag. Bihang till Samtlige RiksStåndens Protocoll, 2, s. 106—140. Wieselgren, Sv. fängelser, s. 345 ff.; T. Eriksson, Krim-vård, s. 221. Bondeståndets prot. 12/3 1823. Motionen inlämnades den 3 mars men behandlades icke förrän den 12 mars.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=