35 och dels en benägenhet att med tvångsmedel frampressa ett erkännande för att på så sätt erhålla fullt bevis. I sistnämnda fall kunde det bli fråga om att tillgripa antingen svårare fängelse eller internering på fästning, d.v.s. insättande på bekännelse, eller också både den ena och den andra formen av tvångsmedel. Institutet insättande på bekännelse finner man spår av i rättspraxis redan under senare delen av 1500-talet. I domböckerna från Sundbo och Vånga häraden finns sålunda ett mål upptaget, som handlades vid tinget i Askersund den 25 augusti 1595 och där man utan tvekan tillämpade en form av insättande på bekännelse för att på så sätt pressa fram ett erkännande.^® Målet i fråga gällde en man, som var anklagad för att ha begått tidelag men som nekade därtill. En kvinna, som varit åsyna vittne till handlingen, vittnade emot honom och berättade inför nämnden, vad mannen hade haft för sig i ladugården. Av allt att döma godtog nämnden kvinnan som fullgott vittne och ansåg tydligen, att det förelåg halvt bevis mot mannen. Då nu nämnden ansåg, att det var fråga om ett grovt brott, beslöt man, att den misstänkte och tilltalade skulle förvaras i fängelse till en tid »formodendes att han . . . (lucka i texten) . . . bekennilse måå komme». Det vanligaste tillvägagångssättet i brottmål, om målet ifråga lämnades åt framtiden eller ställdes under Guds dom, synes dock under såväl 1500talet som 1600- och förra delen av 1700-talen ha varit, att man släppte de för brotten misstänkta och tilltalade fria.^^ En skärpning härutinnan inträffade emellertid genom bestämmelserna i det kungl. brevet av den 11 november 1756, där det föreskrevs, att dessa för brott misstänkta och anklagade kunde hållas på fästning i häkte under kortare eller längre tid.'*" Antalet personer, som sattes in på bekännelse, var emellertid mycket ringa även efter 1756. Det var först på 1790-talet, som institutet insättande på bekännelse började tillämpas något mera frekvent. Denna ökade användning av institutet insättande på bekännelse fortsatte även under 1800talets första årtionden,^* och genom ett kungl. brev av den 22 mars 1803 blev institutet mera definitivt reglerat.'*- Då det gäller institutets insättande på bekännelse rättsutveckling före 1803, bör man även uppmärksamma handläggningen av dessa mål, där en person var misstänkt för ett grovt brott men nekade därtill, ehuru det förelåg halvt eller mer än halvt bevis mot honom. Östergötlands gemensamma domböcker, vol. 1, Sundbo och Vånga, fol. 146 v och 147 r, VLA. Se härtill Jägerskiöld, Hovrätten, s. 297. Kungl. br., Svea hovrätts arkiv, RA. Se nedan s. 143 ff. Se nedan kap. 3. 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=