73 Sveriges lag icke fick grunda sin övertygelse om någons skuld eller oskuld på annat än tydliga, ådagalagda och bevista facta. Appelqvist gick emellertid ännu längre i sin kritik av rådande förhållande. Han föreslog även, att sista momentet i RB 17: 37 om användande av svårare fängelse vid rannsakningen i grova brottmål skulle upphävas. Bruket av svårare fängelse stred dels mot stadgandet i RB 17: 36 om att bekännelsen skulle vara frivillig och icke frampressad genom tortyr, skrämsel eller svek och dels bestämmelsen i RB 17: 37, att domare och befallningshavare icke fick låta någon pinas eller plågas till bekännelse. Insättande på bekännelse klassificerade Appelqvist emellertid som själslig tortyr. Thomas Nilsson från Kristianstads län och Carl Gabrielsson från östergötlands län instämde i Appelqvists yrkande, medan Lars Larsson från Älvsborgs län tillsammans med sex namngivna ledamöter av bondeståndet gingo på lagutskottets linje. Larsson såg i dessa misstänkta och anklagade personer missdådare, som samhället var tvunget att skydda sig för. Slutet på debatten blev, att bondeståndet biföll lagutskottets betänkande och alltså avvisade Appelqvists med flera yrkande. Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera, att liberalismens företrädare, otvivelaktigt åtminstone till viss del påverkade av lagkommittéens 1832 framlagda förslag till allmän kriminallag, vid riksdagen 1834 gjorde ett allvarligt försök att avskaffa såväl den legala bevisteoriens tillämpning i svensk processrätt som användandet av svårare fängelse och insättande på bekännelse men misslyckades på grund av allt för starkt motstånd från de konservativa kretsarna. Det bör i detta sammanhang observeras, att Carl Schmidt i anslutning till ett våren 1833 i Högsta domstolen behandlat brottmål samt riksdagsdebatten 1834 tog upp frågan om »insättande på bekännelse» i det band av »Juridiskt Arkif», som utkom 1834—1835.®^ Schmidt ställde sig härvid helt pä de liberalistiska riksdagsmotionärernas sida och gav bl.a. uttryck för den åsikten, att det kungliga brevet av den 22 mars 1803 icke var »öfverensstämmande med nu gällande, sedermera tillkomna Grundlag, hvilken i 16 § Regerings-Formen d. 6 Juni 1809 föreskrifver, att Konungen bör ingen förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är; . . .».®® Detta borde enligt Schmidt ha till följd, att man borde förfara »varsamligen» vid tillämpningen av detta brev och nogsamt iakttaga, »huruvida för det fall, der tillämpningen kommer i fråga, alla de gravamina Brefvet förutsätter, ostridigt inträffa på den tilltalade». Schmidt fann icke lagutskottets ståndpunktstagande övertygande och Schmidt, Jur. Arkif, 1834—1835, s. 287 ff. Schmidt, Jur. Arkif, 1834—1835, s. 288. 86
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=