57 hetsceller, som verkstäder och gårdar. Löwenhielm, som 1825 utnämnts till ordförande i den då nyinrättade Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, och som tidigare varit med om att såsom ordförande i 1820 års kommitté avgiva dess utlåtande år 1823, framhöll i sin skrift bl.a. att det korrektionssystem, som han förordade, vilade på principen, att allt straff, som icke förbättrar, är onaturligt och ändamålslöst och att vägen till förbättring och återvinnande av andras aktning aldrig bör utestängas genom fångens vanärande, att fångens hjärta måste renas, hans samvete väckas, hans förnuft bibringas ett riktigt begrepp om människans sanna värde samt att övertygelse om hans eget bästa må föra honom till den önskade förbättringen.^^ Medlen för att nå detta mål äro, enligt Löwenhielm, enslighet, arbetsamhet, undervisning och en med lugnt allvar utövad behandling. Det finns enligt Löwenhielm två system för fängelsebyggnader, cellsystemet och det system, enligt vilket man samlar fångarna i större salar, där antalet fångar bestämmes efter utrymmet, »Då ensligheten», enligt Löwenhielm, »är största och verksammaste medlet att åstadkomma ånger och förbättring hos fången, så är Celle-systémet det nyttigaste, och bör derföre den förökade kostnaden vid sjelfva byggnaden icke komma i betraktande».^^ Möjligtvis kunde man medgiva ett par större salar för den redan förbättrade fångklassen samt verkstäder och materialbodar, kyrka, instruktionssalar, sjukrum, badhus, tvätthus och andra ekonomibyggnader. Det var, som synes, icke något fullständigt genomfört cellsystem, som Löwenhielm föreslog. För försvarslösa och fyllerister föreslog han arbetskompanier, för livstidsfångar auburnsystemet och för de övriga cellsystemet. Om behandlingen av fångarna skriver Löwenhielm bl.a.: »Fångens behandling är följande: så snart han inträdt inom husets port, bör han behörigen upptecknas i Journalen, föras till ett bad, der hans kropp renas, och undersökes af fältskären, hwarefter han påklädes husets beklädnad, och föres till sin cell. Här hålles han instängd, men njuter för öfrigt all den föda han behöfver. Ingen tillåtes med honom hafva något umgänge eller samtal; en Bibel och en Psalmbok utgöra dess enda tillgängliga sysselsättning, afbruten tid efter annan af Religions-läraren, som bjuder honom Himlalärans tröst och upplysning. — Arbete påtrugas honom icke; må han häldre blifva sysslolös intill dess han sjelf begär att förkorta tiden med sådant som kan förrättas i dess celle, hvilket likväl endast bör bifallas såsom en uppmuntran. Det arbete som vore resultatet af tvång, upphörde att leda till förbättring».^^ Målet med denna behandling är Löwenhielm, Tankar om Corrections-Systemet och Fångvården, 1826, s. 33. ** Löwenhielm, Tankar, s. 35. Löwenhielm, Tankar, s. 39.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=