98 Instituten absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» kommo så att utsättas för en hård kritik av lagkommittéen i dess Förslag till Allmän Criminallag 1832. Då lagkommittéen icke kunde godtaga den legala bevisteorien, så blev den naturliga följden den, att man ville avskaffa även absolutio ab instantia. Man såg vidare insättandet på bekännelse såsom en tillämpning av bestämmelserna i RB 17: 37 om svårare fängelse. I lagkommittéens förslag förnimmer man liberalismens nya idéer. Det är icke förvånansvärt, att dessa nya synpunkter och idéer gjorde sig hörda även i riksdagen, något som blev fallet vid 1834—35 års riksdag, där en livlig debatt utspann sig. Det mera konservativa lagutskottets mening segrade dock, vilket innebar, att bestämmelserna i 1803 års brev alltjämnt förblevo gällande. Även i Carl Schmidts Juridiskt Arkif 1834—35 samt i generaldirektören C. Livijns ämbetsberättelse om fångvården kommo de nya idéerna till uttryck. Av detta kapitels innehåll torde även ha framgått, att man bör och kan se institutet »insättande på bekännelse» och behandlingen av bekännelsefångarna mot bakgrunden av den samtidigt pågående diskussionen i Sverige om vilket fängelsesystem, som man borde införa i landet, Philadelphiaeller Auburn-systemet. Då det gällde frågan om cellfängelsets för- och nackdelar hade man en viss erfarenhet att falla tillbaka på i Sverige nämligen just behandlingen av och reaktionen hos dessa bekännelsefångar. Denna fånggrupp blev också föremål för ett visst intresse under debatten i riksdagen 1840—41, samtidigt av kronprins Oscar samt vid mitten av 1840-talet av Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, och då också av kung Oscar I. Man såg dessa fångar icke blott som en intressant test-grupp utan man tycks nu också fått upp ögonen för att denna grupp utsattes för stort lidande i det man höll dem inspärrade sysslolösa i enskilt fängelse. I den andan fattade Kungl. Maj:t beslutet 1846, att bekännelsefångarna efter framställning däromskulle kunna slippa sysslolösheten. Såväl Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket som andra kritiker av behandlingen av bekännelsefångarna sågo denna behandling som en tillämpning i praxis av bestämmelserna i RB 17: 37 om svårare fängelse och ändamålet med behandlingen var att frampressa bekännelse. 1846 förverkligades så förslaget från 1826 om sammanförande av alla bekännelsefångar till Stockholm, de manliga till Långholmen och de kvinnliga till Straffängelset på Norrmalm. Det har slutligen framgått av detta kapitel, att man även efter 1846 fortsatte att göra observationer angående bekännelsefångarnas reaktioner i fråga om förvaring i enskilt fängelserum. Av JO och pressen blevo bekännelsefångarna däremot icke föremål för något större intresse under den här undersökta tidsperioden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=