29 om nämligen det var fråga om grova brottmål, »som gå å lif, ära eller kropp, och för hwilka med penningar ej bötas må»d^ I ett senare kungl. brev av den 20 januari 1779 förnyades stadgandet i fråga om brott, som angingo liv eller ära, tjuvnader eller »ock alla urbota mål», varvid dock undantag gjordes för statsbrott. Om någon för statsbrott anklagad person blivit frikänd, skulle han icke kunna anklagas på nyttd® Enligt den legala bevisteorien räknades, som ovan framhållits, det egna erkännandet samt två samstämmiga vittnen som fulla bevis. Receptionen av denna bevisteori i svensk processrätt medförde helt naturligt, att man i olika sammanhang gav uttryck för denna höga uppskattning av erkännandet samt att man i praxis på olika sätt var benägen att pressa fram ett erkännande, om det var fråga om ett grovt brottmål och det förelåg mer än halvt eller halvt bevis mot den för brottet misstänkte. Man önskade givetvis helst få fram fullt bevis, så att man slapp lämna målet åt framtiden eller ställa det under Guds dom. Man bör i detta sammanhang observera de uttalanden om den egna bekännelsens höga bevisvärde, som man finner i såväl i Krigs- och sjöartiklarna 1683 respektive 1685, punkt 23, där det fastslås, att »Laga bewijsning sker igenom egen bekännelse / när Swaranden friwiljandes och otwingat / in för Rätten / sannelikt / wist och klarligen hwad gierning thet hälst wore / som skiedd är / och beskylningen angår / bekänner och wid saken gånger / då kiänd sak är så god som witnat / . . .»,^® som i lagkommissionens förslag till rättegångsbalk 1717 och 1723 samt i den slutliga lagtexten i 1734 års lag samt ytterligare hos den framstående lagkommentatorn David Nehrman-Ehrenstråle. I förslaget 1717 heter det: »Ändock egen bekännelse går för alt bewis, när den friwilligt, utan pinande, skräck eller swikeligit förledande sker, . . .».“® En liknande formulering möter även i förslaget 1723.^^ I 1734 års lag lyder satsen i RB 17: 36: »Känd sak är så god som vitnad, när then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och ej vanvettig är, vidgår frivilligt saken för Rätta, och ej ther til pint, skrämd, eller svikeliga förledd är». NehrmanEhrenstråle anmärker emellertid, att domaren i fråga om brottmål bör skilja mellan »missgierningar som å lif gå, och mindre brott».^^ I fråga om de mindre brotten kan man godtaga den egna bekännelsen som fullgott bevis, men i fråga om livssaker fordras indicier, »omständigheter», J. H. Backman, Ny lagsamling, h. 5, 1847, s. 514; Naumann, Tortur, s. 618; J. Jusleen, Samling af Kongl. Maj:ts bref, I, 1751, s. 234 ff. Backman, Ny lagsamling, h. 5, s. 506; Naumann, Tortur, s. 618. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 837, 963. Förarbetena, V, s. 436, RB 10: 14. Förarbetena, VI, s. 522, RB 18: 13. ^ D. Nehrman-Ehrenstråle, Inledning til Then Swenska Processum Criminalem, 1759, s. 156 f.. Cap. IX, §§ 70 o. 72.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=