51 Av största intresse är de rekvisit, som enligt 1803 års brev fordrades för att en person skulle sättas in i fängelse till bekännelse. Det första rekvisit, som anföres, är, som synes, personens ondska och vanart. Det är alltså icke det brott, för vilket vederbörande är misstänkt och anklagad, som i och för sig utgör grunden för insättandet på bekännelse utan individens ondska och vanart, vilka egenskaper göra honom till en risk för den allmänna säkerheten. Detta rekvisit nämnes icke i brevet 1756 men förekommer som skäl, då man tidigare dömt för brott misstänkta till insättande på bekännelse och anfördes, som framgått av föregående kapitel, som erforderligt rekvisit för insättande på bekännelse av hovrättsrådet Wåhlin i Högsta domstolen den 19 januari 1798.' Rekvisitet är alltså nytt i förhållande till tidigare författningstexter men icke i förhållande till tidigare tillämpad praxis. Dessutom är det av allra största intresse att konstatera, att just detta rekvisit betonades mycket starkt, som vi funnit, i samtidens utländska doktrin ® och i den svenska doktrinen av Tengwall.^ Enligt detta rekvisit är alltså institutets insättande på bekännelse främsta ändamål samhällets skydd. Samhället måste skydda sig för dylika individer, och därför skola de interneras i fängelse på längre eller kortare tid, beroende på om de äro villiga att bekänna sin skuld och därmed ta sina straff, — som regel vid denna tid dödsstraff eller livstids fängelse —, varigenom samhället för alltid skulle bli kvitt dessa onda och vanartiga personer. Givetvis ansågs även den gärning, för vilken vederbörande var misstänkt, som ett utslag av hans ondska, men då den misstänkte icke var enligt lagen överbevisad om och genom dom bunden vid gärningen, kunde icke denna brottsliga handling åberopas som skäl för insättande i fängelse. Interneringen är icke en straffpåföljd utan i första hand en skyddsåtgärd, men den skall också tjäna ett annat ändamål, nämligen att förmå den för brott misstänkte att bekänna. Till rekvisitet ondska och vanart fogas också ett andra rekvisit, nämligen att personen i fråga skall vara i det närmaste överbevisad om att ha begått ett grovt brott. Man kan icke döma honom enligt den legala bevisteoriens principer, förrän han bekänt, och man därigenom fått fullgott bevis på hans skuld. Efter bekännelse däremot kan man med gott samvete döma honom till lagens strängaste straff, eftersom rättvisan då haft sin gång enligt lagen och utan några subjektiva värderingar. Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att den misstänkte och anklagade personens ådagalagda ondska och vanart samt de starka indicier. ’ Ex. på tillämpad praxis: Svea hovrätts utslag 9/12 1766 ang. Jan Olofsson; Rådsprotokoll 1763 över justitieärenden ang. Olof Nordenlöf; Kungl. Maj:ts justitierevisions protokoll 8/12 1800 ang. Mickila Jäckinen. RA. —Om Wåhlin se ovan s. 46 f. ® Se s. 16 ff. ovan. * Se s. 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=