28 1 de mål, där han icke kunde överbevisas, skulle frigivas. Domaren kunde icke sägas ha fullgjort sitt ämbete »till sanningens uthletande och den oförrättades skadeslööshållande», om en misstänkt dömdes på detta sätt, att saken lämnades åt framtiden,Lagkommissionens svar på denna kritik var kortfattad och avvisande: »Som tå mer än halfwa bewijs äro emot en criminalist, han ej kan af domaren aldeles befrias, så måste saken lemnas till framtiden, efter som framdeles fulla bewis emot honom kunna yppas, hwarpå han til missgiärningen fulleligen kan bindas.» Det framgår av lagkommissionens svar, att man haft institutet absolutio ah instantia som förebild, när man föreslog införandet i lagen av institutet »lämna till framtiden». Man skulle alltså kunna återupptaga handläggningen av de mål, som blivit lämnade åt framtiden, och så fälla en slutlig dom, omnya bevis kommo i dagen. Som ovan framhållits började man tillämpa institutet absolutio ab instantia i svensk rättspraxis samt reglera det i lag samtidigt med att man recipierade den legala bevisteorien med dess gradering av de olika bevismedlen. Det är sålunda denna bevisteori, som lyser igenom i lagkommissionens ovan citerade svar, där det talas om halva och fulla bevis, och den lagfästes just i och med 1734 års lag. I RB 17: 29 står det nämligen: »Tu vitne äro fullt bevis, ther i the sammanstemma. Ett vitne om sielfva målet gälle ej mer, än för halft bevis; och tå bör then som käres til, med ed sig värja. Är han ej af then fräjd, at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken fällas»,^® Som framgår av den sista meningen i det anförda lagrummet, RB 17: 29, kunde det inträffa, att man blev tvungen att fälla en befrielsedom i ett mål, trots att det förelåg halft bevis. Det var, när den anklagade icke var av den frejd, d.v.s. icke ägde det anseende och det medborgerliga förtroende, att man kunde tillåta honom att svärja värjemålsed. I ett dylikt fall blev det icke heller fråga om att lämna målet åt framtiden. Man torde kunna säga, att ett dylikt domslut hade karaktären av nödfallsdomslut och var ur processrättslig synpunkt icke tillfredsställande. Det dröjde icke heller så länge, förrän man efter framställning från Svea hovrätt genom ett kungl. brev till samtliga hov- och överrätter kompletterade och skärpte lagen på denna punkt. Den 1 mars 1750 utfärdade sålunda Kungl. Maj:t den förordningen, att även dylika mål, som avsågos i RB 17:29, 2 p. skulle kunna tagas upp på nytt av hov- och överrätterna till ny prövning och avgörande, utan föregående hemställan hos Kungl. Maj:t, Förarbetena, VIII, s. 235 f.; Naumann, Tortur, s. 619 f. Förarbetena, VIII, s. 237. Ang. receptionen av den legala bevisteorien se bl.a. G. Schmidt, Die RIchterregeln des Olavus Petri, 1966, s. 253. — Kungl. prop. 80/1931, s. 20. — Se f.ö. även förslagen till rättegångsbalk 1717: RB 10: 8 och 1723: RB 18: 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=